söndag 15 januari 2017

Gamla foton

. . . kan ju kanske ha sitt intresse. MB B-cabben från 1938 väckte ingen nämnvärd uppmärksamhet vid en tillfällig parkering i Jönköping 1965. Damerna intill är t v hustrun till en god vän och t h en av Kornknarrens mostrar, som då hade hela 28 år kvar av sitt liv. (Skriv 'Mercedes 230 1938' i sökrutan t h för att få veta mera om denna bil.)



Kornknarren gillade egentligen inte den här Ford 57:an, men minns inte något riktigt skäl. Bara sucken av lättnad, när den var såld. Men en yngre bror vid ratten tycks väl belåten. (Troligen Karlstad 1961.)


söndag 8 januari 2017

Fototillägg

De Soto och Buick från samma år - 1937.

Detta foto har placerats in på sin rätta plats under rubriken "Monument vid en landskapsgräns".
Tillsammans med ett annat vid samma matsäckstillfälle (sökruta finns t h).

Tycker att veteranhobbyn knappast kan vara mera njutbar än en 'gammelpicknick' en skön sommardag - efter en resa på några mil på äldre vägar. Helst med någon bilkompis i sin egen bil. Man turas om att ligga sist för upplevelsens skull.
Man parkerar där det passar. Öppna bildörrar,  gamla filtar eller täcken - en god matsäck, skön samvaro. Kanske en vevgrammofon med några stenkakor, som här med 30-talet i fokus.

lördag 7 januari 2017

Bussar m m


5th Avenue i NewYork - en massiv trafikbild från mitten av 50-talet.

Kornknarren har faktiskt åkt buss i New York City. Efter någon timme på stan kom ett svinkallt väderomslag (som staden är känd för). Att ta första bästa buss – bara för att värma sig - blev ett snabbt beslut.
Vistelsen i NY finns beskriven i flera inlägg nov/dec 2013 och jan/febr 2014, se bloggarkivet till höger.


 
Idyllisk trafikbild från Skeppsbron i Malmö 1932.
Bussexperterna får väl fundera på märke och modell på dessa förhållandevis små bussar.

Kornknarrens anknytning till Malmö består av några korta besök utan övernattning.
För ca 40 år sedan ett besök på nöjesfältet Amiralen.
För 10 år sedan, dels genomresa efter bropassage från Danmark och dels ett besök på området nedanför/runt Turning Torso, den 190 meter höga malmösymbolen. Alla byggnader där utgör ett arkitektstyrt område med gemensam målsättning.
Allt övrigt har anknytning till Helsingborg. Även resor till kontinenten har gått via Helsingborg/Helsingör och Rödbye/Puttgarden, en del gånger med bilsläp från Tyskland.

Att resa någonstans har bedömts litet olika, Det avspeglar sig i diverse ordspråk.

T ex ett optimistiskt från Tyskland: ”Wenn jemand eine Reise tut, hat etwas zu erzählen.”
Dvs 'den som reser, har något att berätta'. Alltid upplevelser, förstås.

Ett franskt är mera pessimistiskt: ”Partir, c'est mourir un peu.”
Dvs 'att resa, det är att dö en smula'. 
Ja, kanske menas avskedet? Ses vi igen? Och en hemlängtan, som börjar direkt. Kanske den bas man har splittras upp och livet kompliceras.
Litet mer filosofiskt än det tyska.

(Klicka gärna på bilderna för större format!)

fredag 30 december 2016

En oidentifierad - f d flygande - farkost

. . .  och vad värre är – en oidentifierad besättning!

Inför nyåret 2017 råder ovisshet. Kanske lika stor som den som bilden illustrerar.

/ur The Far Side/

Kommer den skeppsbrutne att råka illa ut?
Kommer han rentav att dissekeras?
(Blindtarmen, som han blev av med 1980 - kommer de att undra vad där suttit?)

Eller handlar det bara om nya bekantskaper?

Något i matväg att välkomna med har han inte. Ingen öl heller.
Farkosten tycks sjunka. Då kan han få dras med det nya sällskapet under lång tid.
Den fisk, som ibland kan fångas, kommer inte att räcka till.
Men dom kanske hellre äter kött! Inte bra.

Om de simmande har onda avsikter - låt oss då hoppas att luftens sammansättning eller något annat i vår värld visar sig skadligt för dem. 

Så Kornknarren håller tummarna och önskar den skeppsbrutne - och förstås alla som med nöje läser detta 

ETT  GOTT  2017

- och skulle nyårslöftena från förra året vara raserade, så vänd på steken och
sätt upp
VAD SOM INTE SKA GÖRAS  under 2017.
Det är enklare och ger också tillfredsställelse.

Jag ska inte gå upp i vikt.
Jag ska inte ta en ny plastpåse varje gång jag handlar.
Jag ska inte tappa kontakten med mina vänner.
Jag ska inte sluta gå på bio.
Osv.


torsdag 22 december 2016

Julhälsningen 2016


En vy över Malgomajsjön från en tillfällig tältplats vid stranden år 1959 får illustrera Kornknarrens Goda Jul till alla läsare - inte minst bloggkamraterna - med tack för alla positiva kommentarer under 2016.


Oväntat kalla nätter förföljde Kornknarren under det - egentligen ganska motvilliga - tältande, som ägde rum av och till fram t o m 1970-talet. Oftast en eftergift till barnens heta önskan.
Men natten vid Malgomaj - utan barn - var nog den värsta. Att under resten av resan få tag i stugor för övernattning blev nästan livsavgörande . . .

torsdag 15 december 2016

En marknads uppgång - och fall . . .

Om det förra inlägget, Mästerföraren, var av typ ”mumierna har vaknat” så meddelas härmed, att de inte kom till ro förrän flera år senare.

Det gällde nämligen också veteranmarknaderna. På 90-talet hade de lämnat det ursprungliga syftet och i hög grad kommersialiserats. En del klubbar orkade inte med att driva de allt större marknaderna. Det hade bildats bolag, som drev marknader litet överallt i Sverige. Man började acceptera modernare prylar, rent av nytillverkade.
Man hade lämnat den första idén om en plattform för reservdelar till de gamla bilarna och motorcyklarna och gamla prylar, som kunde relateras till hobbyn i övrigt. Det var 25-30 år sedan det började. Nu skrev vi 1996.

Att sälja på en marknad hade också blivit mycket dyrare. Många med färre men kanske eftertraktade saker att sälja kunde inte räkna med någon vinst alls. Kanske de dessutom hade en bra bit att köra till den närmaste marknaden. Deras säljbara fynd blev kvar där de låg - hemma i förrådet eller i bokhyllan.

Det räckte med några modellbilar i en låda för att ge en förtjänst på Ågestamarknaden - enligt vår vision. Här en jubileums-kopia på en Schuco-racer från 30-talet.

Det var dessa presumtiva säljare, som vi ville få med oss i en ny ”gammal” marknad. Dessutom ville vi försöka införliva fler kategorier, dvs  båt-, flyg- och mopedfolk. Vår lilla förening DSE, De Sanna Entusiasterna, fick något stort att ta tag i. Vi hade hittat tillräcklig yta kring en konferensanläggning i Huddinge kommun, söder om Stockholm.
Vi drev en ansenlig propaganda med annonser i Classic Motor m fl - samt brev till styrelserna i 15 bil- och mc-klubbar, 4 båtklubbar (M.Y.S. etc), 4 järnvägssällskap och 3 flygklubbar för äldre plan. Plus affischer på lämpliga ställen. Vi delade ut info-blad på Viksta, Uppsala och Wärsta marknader.

Vi härmade Topsy Lindbloms sätt att skriva i reklamen för det kända danspalatset Nalen på  Gata. Regerings. I Stockholm.
Så här skrev vi:
____________________________________________________________________

MINNS DU
Vårdsätra marknad? Eller Skrovensborg? Idylliska marknader. Där delar och prylar nästan skänktes bort. Och en gammal 30-talare! Kostade någon tusenlapp. Men alla vet hur det är. Numera! Färre gamla delar än nya. Kepsar, tröjor, CD-skivor och annat nytillverkat. Så  därför. Har vi tänkt så här:

Vi tar om det från början  med

GAMLA  STOCKHOLMS  MARKNAD   den 19 maj
vid Ågesta söder om Farsta  (väg 73 avfart Ågesta/Larsboda)

För allt  gammalnostalgiskt. Som kan kopplas till motorhistoria.
Bil  -  båt  -  tåg  -  motorcykel  -  moped.
Modellhobbyn inkluderad. Liksom litteraturen. Och kläderna. Och flygplanen!
Men:  inget nytt!

Idylliskt läge.Vid sjön Magelungen. Med caféer! Badstrand, minigolf, lekplats. Och  Hotell  för dig som vill komma kvällen innan. Och sova gott. Eller med husvagn/husbil. Allt är billigt. Som förr.
Ingen entréavgift för köpare! Men parkeringsavgift!  

DU SOM VILL SÄLJA 
men tycker att dagens marknader är för dyra.  Dig  vänder  vi  oss  till!
Endast 80:- för enkel säljplats = bilens längd (vanl personbil). Kan ev dubbleras!
Det, du! Äntligen en plusaffär! Så ta med kylarmasken eller stänkskärmen! Och den gamla emaljskylten! Och lanternan och lokemblemet! Och girindikatorn till Klemm 35 (om den hade någon).

INGA NYTILLVERKADE PRYLAR !
Säljer du både nytt och gammalt: gallra i ditt sortiment! Du kanske kan lämna släpet hemma då.
Ta reda på mera genom att ringa  . . . etc
_____________________________________________________________________

Det fanns annat utförande i större format med fler anvisningar, kartskiss, hotellets telefonnummer etc.

Obegripligt få är fotona från denna studie i en tid som redan (då) flytt. Här en tidig bild - innan vi fick för mycket att stå i. Visar ungefär en trdjedel av vad DSE hade lyckats med.

Hur avlöpte det hela?
Var säljarna belåtna? – Ja, de kom tillbaka året därpå plus flera ”nya”.
Var köparna belåtna? - Ja, de var överlyckliga – ibland gick de i omgångar till sina bilar med fynden. ”Aldrig varit med om något liknande!” hette det. Några kom i roddbåt över sjön – vilken idyll!
Men det är klart – det hade gått 25 år sedan man kunnat uppleva detta.

Var arrangörerna belåtna?
Tja – avgifterna för stånden täckte i princip utläggen för alla annonserna, för affischerna och för tre rum på hotellet och viss bensinersättning.
Ett aber var att p-avgiften (20 kr per fordon) betraktades som för hög. Man parkerade i stället längs vägen fram mot entrén till marknaden. Den var smal och kurvig. Raden av besökande bilar kom att nå mer än en halv kilometer till slut. Och p-platsen blev bara halvfull.

Marknaden hade erhållit diverse tillstånd, bl a av huddingepolisen. De gjorde två missbelåtna besök under dagen. Nästa års tillstånd var i fara, om det inte blev bättre ordning – det förstod vi.
De uteblivna avgifterna var inget plus heller.
Parkeringsplatsen, som låg i direkt anslutning till marknaden, fylldes i stället av bilar med träningsfolk och terränglöpare, som hade för vana att utnyttja alla snitslade löparbanor i skogen intill. Av dem kunde vi inte ta betalt.

Så eftersnacket bland oss om hur det hela avlöpte blev en blandning av stolthet – vi hade klarat av vad vi hade avsett – och grämelse – hur kunde vi ha missat alla hurtbullars friluftsvanor? Och hur hade det gått om köparnas bilar hade fyllt p-platsen?
Året därpå förvarnade vi dem förstås i god tid om vårt jippo genom affischer på stället.
Och fick igenom ett p-förbud längs vägen.

På senare år har det blivit vanligt med s k bakluckeloppis, en enklare form av marknad, där chansen att köpa billigt är större än på de stora, kända marknaderna. Allt det nytillverkade slipper man vanligen också.
Det var ju det som vi eftersträvade – redan 1996!

Efter två år överlät vi marknaden till Automobilhistoriska Klubben, som hade ”förlorat” Wärstamarknaden (se t h under samma etikett) till markägaren. Men redan efter något år (har jag för mig) sprack det hela, när konferensanläggningen såldes till Frälsningsarmén!
Så kan det gå!

torsdag 8 december 2016

Mästerföraren - ett rally för de troende

Rubriken är hämtad från Hudson-tidningens beskrivning av det som här skall berättas. En av deltagarna skrev ett referat. (Terraplane kan ju ses som en Hudson-variant - se nedan.)

Gamla bilar är inte bara exempel på hur långt man då hunnit tekniskt sett och hur man byggde mera hantverksmässigt. De representerar också den tid då de var nya och på sätt och vis även dem som köpte bilarna. T ex hur de var klädda då de använde dem (även vintertid), vad de hade för körsätt i den tidens utmaningar.
Det var vänstertrafik med vänsterstyrda bilar, där man måste luta sig långt åt höger för att se om det gick att köra om. Man hörde grusvägarnas småsten rassla under stänkskärmarna. Det var dammoln vid solsken och lerstänk vid regn. En körbana åt vardera hållet gav snäva möten med bussar och lastbilar. Uppförsbackar, nedförsbackar, tvära kurvor och smala broar betydde flitig användning av växellådan. Med en motorstark bil växlade man ofta ändå (ned) för bättre kontroll.
Det kunde ibland dröja ett tag innan man mötte en annan bil. Idag får man ge sig iväg till det inre Norrland för att vara lika ensam.

Allt detta hade vi i huvudet på 60-talet, när vi började kalla ihop en del gammelbilälskare till klubbträffar och sådana utmaningar, som vi kallade rallyn. Det var tävlingar i både tekniskt, historiskt och trafikmässigt kunnande. När veteranbilklubbarna efter hand växte fram, så blev det en hjärtesak för medlemmarna att försöka uppleva litet av det förgångna. Det var en krydda att kunna litet mer än att köra bilen.

Men på 90-talet blev det färre rallyn på de riktigt gamla vägarna med glimtar av hur det en gång var.
Veteranbilägarna blev också mera försiktiga med att använda sina klenoder. ”Är det grusvägar? Då kommer jag inte.” kunde en rallykommitté få höra. Och kontrollerna/uppgifterna blev av en mera publikfriande typ, t ex att hämta vatten med en trasig hink eller att kasta bollar genom ringar. Och med 30-talsbilar tillsammans med 50- och 60-talare utan klassindelning kan en bilhistorisk fråga bli orättvis. Bättre då med gissningsfrågor eller pilkastning, eller hur?

När det historiska får mindre plats, så uppstår en saknad hos dem som var med från början. Det är inget konstigt med det. Redan på 90- talet kändes det så. Dvs att deltaga är inget problem – men det gäller känslan.
Så vännen Kurt Kramer och jag beslöt oss för att vrida klockan tillbaka och inbjuda till ett rally av den första typen. Vi gjorde det rent privat med släktingar och vänner till hjälp - plus en och annan entusiastisk MHS-medlem som råkade bo längs rallyvägen.  
Rallyt var 15 mil, nästan bara grusvägar, och sträckte sig genom gamla Bergslagen från Horndal till Söderfors. Det var i början av april 1994 och snön låg kvar här och där. Det gällde bilar, som man kunde möta på vägarna under 30-talet, alltså även betydligt äldre, t ex Ford T.

Vi hade gått igenom deltagarlistorna för Lopp 30 under ett antal år och beslöt oss för att inbjuda dem som förekommit där flera gånger. Det blev ungefär 60 gammelbilägare, som fick en inbjudan till rallyt 'Mästerföraren' -  som vi döpt det till.

Några utdrag ur inbjudan.
Vi saknar många 30-talskämpar
. . .  som var med för körningens skull – på vägar av 30-talsstandard – och inte för publikens,
. . .  som äger en bil som man kunde ha mött på 30-talets vägar,
. . .  som håller sin bil i ett skick som tål den tidens vägförhållanden och körning,
. . .  som känner till något om den tid som bilarna representerar,
. . .  som känner igen t ex Max Hansen på en raspig 78-varvare,
. . .  som minns eller lärt sig hur man var klädd till sin bil från tiden
(man kunde ju få peka ut kläder till skilda decennier eller lyssna på sådan musik)
. . .  som längtar tillbaka till en rallytid, då man inte riskerade att bli ruinerad på dyra övernattningar eller dyra supéer.
(det var inte säsong, så vi hade lyckats få ner priserna till 1977 års nivå! – vi hade förresten haft ett långt uppehåll sedan dess som rallyarrangörer).

Mera ur inbjudan:
//.  Det är brukligt att som passagerare medföra kunniga personer, som genom sina insatser placerar ekipaget högt upp på resultatlistan. Glöm det!
//.  Här kröner vi Mästerföraren bland alla entusiaster. Det är han (eller hon) som testas. Övriga i bilen kan endast utgöra moraliskt stöd.
//. Vi är oerhört nyfikna på vem som koras till 'champion' i såväl körning som teori!

Så långt allt gott och väl.
Men det var mycket jobb. Färdbeskrivningen blev klar kl 22.00 kvällen innan. (Vi hade tagit med en dupliceringsapparat till Horndal.)
Vi hade trott att åtminstone 25 av de c:a 60 inbjudna prominenta, tidigare deltagarna skulle vakna till liv. Men endast 16 hade svarat ja. Och reducerats på rallydagen till bara 14 ekipage p g a uppkomna förhinder. Det kostade 250 kronor för bil plus förare, inklusive rallysupé efteråt. För passagerare tillkom kr 55 för maten. Det blev inte mycket till rallykassa! Vi skulle bli tvungna att själva stå för en del av kostnaderna. Men vi fullföljde i alla fall.

De flesta hade sovit natten till rallydagen på Horndals vandrarhem, där starten skedde kl 09.00 med rimfrost på alla bilarna.

Birger Karlsson kom från Trosa och fick skrapa is från rutorna på sin Buick 37:a.
Kvällen innan hade blivit ganska sen med film och bildvisning från tidigare rallyn.
Med kontrollanterna (fram till lunchuppehållet) i släptåg for Kurt iväg redan vid 8-tiden, medan jag tog hand om starten, där deltagarna skickades iväg med stort mellanrum tidsmässigt, så att de var tvungna att agera på egen hand.


Här kommer nu några exempel
bland alla de 14 kontrollerna längs vägen, varav åtta teoretiska.
Först kom man ganska snart till en slalombacke, ganska brant men inte särskilt lång. Den låg åt norr, så det var mycket snö kvar. Flaggor uppåt backen markerade mer poäng ju längre upp man kom innan det tog stopp. Det gick att ta en lång ansats. Men med endast 40 meter kvar till backen fanns inlagd en 90 graders tvärsväng, som drog ner farten, förstås.    
Jag hade prövat med en Volvo V6 med överväxel, min dåvarande bruksbil, försedd med grova däck med dubb. Mitt test skulle ge högsta poäng. Det stämde. Ingen nådde lika högt utom Fredrik Gadler i sin Terraplane 1937. Han körde på högsta växeln(!) med sommardäck(!!) uppför hela backen(!!!) och bromsades först av den täta skogen på backens krön. Otroligt!
Några försökte vända, när det inte gick längre - men i så fall hade bilarna rullat över på sidan. De som försökte, insåg strax faran och backade ner till starten. Den stackars kontrollanten hade hjärtat i halsgropen.

Efter någon mil fick den tävlande gå in i en byskola och försöka få liv i en gammal radiomottagare - en s k kristallapparat. Kurt hade fixat så att om man gjorde rätt, så hördes Alexanders Ragtime Band i hörlurarna. Det fick ersätta gamla tiders ”Stockholm - Motala".

I början var bilarna inte så smutsiga. Ford 37'ans ägare, Klas Malmström, var medlem i en exklusiv U.S. Ford V8 Club med bara runt max 20 medlemmar. För att tas in som medlem krävdes därför att någon av medlemmarna utträdde eller avled.

Lunchuppehållet på en bygdegård varade tillräckligt länge för att funktionärerna vid de avklarade kontrollerna fick tid att bemanna de följande - mellan bygdegården och målet.
På bygdegården fick de tävlande gå in i ett avskilt rum och välja bland gamla brev, alla med olika frimärksvalörer kvar på kuverten. De skulle placeras på årtal som skulle stämma med portoavgiften för resp. år.

Efter tillräckligt lång paus bar det iväg igen. Nu var det 7-8 mil kvar.
Snart väntade ett lerigt, väglöst gärde, där det gällde att ta fart från start.
Det skulle likna gamla tiders grusvägar i tider av tjällossning. De kunde påminna om potatislandens fåror – på själva vägbanan. Vi hade ordnat en traktor – utifall . . .
Alla kom faktiskt över. Men det gällde att göra ett nytt eget spår. Om inte förr så förstod man det efter tio meters slirande.

Buick -39, ägd av Sven Magnusson, Malung, dyrbart restaurerad till toppskick med speciellt påkostad lackering. Det visste vi, så vi varnade om ett delvis väglöst rally med garanterad nedsmutsning. Men Sven kom ändå, som synes. 


Direkt efter gärdet stod en skylt, som meddelade, att på den närmaste sträckan (300 meter) gällde 30-talets trafikregler. Bland annat stod – mitt på en plan yta mellan två hus – en gul, cirkelrund skylt med svart bård. Det var den tidens trafikdelare ( = dagens blåa, runda med vit pil), där en del faktiskt inte visste, att den skulle passeras på vänster sida.

Alf-Eric Larssons Ford 1939 är ganska lerig vid det här laget. Det var 15 grader varmt och soligt nästan hela dagen. Men vägarna var våta efter snösmältningen.
Efter ytterligare någon mils körning kom man fram till en sjö. Där fick man en stark kikare i handen. På andra sidan sjön löpte en asfalterad, ganska snabb väg. Med kikaren skulle en bil identifieras, när den kördes ca 200 meter mellan två skogsdungar. Fråga om fabrikat, modell och hastighet skulle besvaras.
Det handlade om en ’gangstercittra’ - en Citroën B15 (sexcyl.). Inte så svårt, kanske, men knepigt att hinna se sexornas längre motorhuv jämfört med fyrornas. Litet imma på kikarlinserna - ajaj - för det fanns bara ett försök. Bilen försvann snabbt bakom träden - ajöss!
Från kontrollen hade vi förstås radiokontakt med ’gangstern' - som bara behövde köra då någon tävlande var beredd. Han fick köra, osedd, en längre bit för att genomföra en kort “flygande” uppvisning i 60 km/tim.

Inge Anderssons Dodge 1926 närmar sig ett café, där vi ordnat videovisning i en TV-apparat av bilar i trafik. Det handlade om att känna igen en Riley och en Packard (+årsmodell). En litet för modern anordning - men bilarna var i alla fall gamla!

 Även uppmärksamhet längs vägen ingick. Man fick t ex inte missa en gränssten, som skulle ritas av i så stor utsträckning att den blev ett bevis på att man upptäckt den.

Vid målet var supébordet dukat i en övergiven fabrikshall med vita väggar. Där åt man med de smutsiga tävlingsbilarna parkerade runt om bordet. Oförglömligt!

Supén serverades med de tävlandes bilar grupperade kring bordet. Tredje bil från höger är segarens Lincoln-Zephyr.


Att kora en Mästerförare på andra eller tredje plats är ju omöjligt. Den som vann fick en mässingsplakett, som utdelades några månader senare vid en liten ceremoni.
Mästare blev Rikard Jonsson, fortfarande medlem i MHS.


Troligen ett kort av Rikard en stund innan han utnämnts till Mästerförare.
Han tyckte att tävlingen hade inneburit en del verkliga utmaningar. Och roligt hade det varit!

"De Sanna Entusiasterna" var en liten 'intressegrupp för 30-talets trafik' som bildats för drivandet av en marknad (2 år) och andra arrangemang. Till sådant passar det bäst med en ideell förening, även om den inte är så stor.
(Kornknarren var sammankallande.)


Mässingsplaketten tillverkades i ett enda exemplar. Någon upprepning av rallyt blev det inte. Så därigenom är Rikard Jonsson hobbyns ende krönte Mästarförare. Ska försöka hitta en bra bild på hans Lincoln att publiceras här.




Söderfors Bruks herrgård hade blivit hotell - åtminstone då ganska billigt. Här passar det bra med Lasse Anderssons Ford A 1931 som slutvinjett på rallyt Mästerföraren 1994.

måndag 28 november 2016

Med dammvippan över en tid som flytt


Det handlar om en resa på det tidiga 80-talet. Bland annat innebärande ett besök hos en samlare i norrra Värmland, i trakten av Torsby. Det är en person, visar det sig, som egentligen inte gillar att få besök. Men vi har hört oss för per telefon från Stockholm, så vi vet att det är okej.
Att vi kommer ända från huvudstaden i en Buick 38:a blir minst sagt en överraskning för honom. Det märker vi.
Gode vännen Kurt är ute efter en strålkastare till hustruns Harley, en 36:a med vagn.

Sälja något? Kommer inte på fråga, får vi veta. Men visst kan vi kolla på 'lagret', om vi vill. För en stolthet att visa upp finns i alla fall – det märker vi också.

Först en hel lada med i stort sett bara lådor med verktyg och reservdelar. Det är lådor från nedlagda verkstäders inredning och lager. Tagna direkt ur sina hyllor eller hurtsar och staplade på varandra i sick-sack, långt över vad vi kan nå till. Förvarade men inte katalogiserade. De smala gångarna mellan lådstaplarna sträcker sig hit och dit genom ladan.
Denne samlares ögonstenar är hans fina volvobilar – alla av modell PV 444 och kanske var det även någon 544. Vi beundrar dem och får veta att andra bilar, skrotbilar, finns utomhus. De skymtar vid skogskanten på andra sidan ett fält.     (Att klicka på bilden ger intressanta detaljer!)

Bilarna står glest, men det var ett större område än så här.
 
Faktiskt finns någonstans den efterlängtade strålkastaren - det blir till slut klarlagt – och efter litet parlamenterande och löfte om att bjuda på ett års medlemskap i vårt Motorhistoriska Sällskap, kan affären bli av.
Efter att lampan bytts mot en femtiolapp, vandrar vi tillbaka över fältet. Kurt ler förnöjt.

Med en korrekt strålkastare till Harley-Davidson 1936!

Ännu något foto - med vår värderade samlare och den fina schäfern – och vi kliver in i bilen. Vi hinner inte komma varandra närmare än så. Det finns andra planer, som väntar runt kurvan.
Den raka åttan viskar igång och vi kör mot Norge.

 
Nu – 2016 – har jag för mig, att vare sig samlare eller skrot är i livet längre. Men platsen för skroten finns ju – och där bland mossor och lavar ligger kanske något länge eftersökt.
Det är bara att fråga sig fram, för i norra Värmland är alla bekanta.
Så var det åtminstone förr!


fredag 18 november 2016

Skrovensborgsmarknaden

Det ligger ett hypernostalgiskt skimmer över namnet Skrovensborg.
Ur veteranhobbysynpunkt är det förankrat med den idylliska marknad, som där levde under (framför allt) 1970-talet. När Motorhistoriska Sällskapet året 1967, vid Lissma skola i Huddinge, startade den lavin av marknader som vi ser idag, fanns redan en veterananknytning på Skrovensborgs gård, som lustigt nog ligger ganska nära Lissma.

I Automobilhistoriska Klubbens regi ordnade man nämligen där ibland en veteranbilsauktion, i liten skala, mest för klubbens medlemmar. Steget till att kombinera detta med en mindre marknad låg nära till hands. Under 70-talet blev så Skrovensborg ett trivsamt begrepp bland den tidens nya nöjen.
Fotot nedan är från 1974. Ostrukturerat och trivsamt - omtyckt av 'hela familjen'. Det var ideellt upplagt - jag kan inte erinra mig vare sig p-avgift eller inträdesdito.
När marknaden upphörde - kanske hade det med ägarförhållanden att göra, frekventerades Wärsta marknad desto mer.
Wärsta betraktades som AHK's marknad, men klubben fick mindre inflytande efter hand. Idag är den, såvitt jag vet, rent privat.

Klicka gärna på bilden och känn atmosfären och gemenskapen.


Kornknarren kom dit i en f d brandbil, en Buick Sedan serie 61 1937, avsedd för snabba ryck vid mindre bränder. Möjligen medförde vi även vår Rover 90 -54 vid detta tillfälle.
Fotot nedan har varit med i bloggen tidigare, då egentligen för presentation av hunden Ludvig, om vilken man kan läsa under etikett 'Hundar med mera' (i listan till höger).
Döttrarna med goda vänner tar hand om Ludvig.



Under etiketten Skrotbilder . . .

. . . finns bl a inlägget "Bilskrotsbilder".
Där har tre nya foton tillkommit. Det handlar om Lelles ("Skäggets") skrot.
Det inlägget tillhör de mest besökta -  så gott som varje vecka sedan januari 2012.