fredag 23 september 2016

Ännu ett gammalt vardagsfoto . . .


Inlägget ”Idyll och krigsminne” (sökruta finns) handlar om vännen Heinz och hans äventyr. På 50-talet och tidigare. Men här dyker det upp ett foto av hans syster Erika på väg in i en Ford V8 1956. Hon var en idrottstjej och blev distriktsmästare i längdhopp. Duktig med hästar - en skicklig ryttarinna. Hon tog studenten i Arvika.
Året är 1962 och än visste hon inte vad livet skulle erbjuda. Hon hade blivit kompis med Kornknarrens syster och mycket omtyckt av hela familjen.
Men det blev återflytt till Tyskland, och utbildning till lärare i gymnastik och engelska. Sådan kombination kunde man ha som lärare där. Hon lever än och jobbar som översättare på gamla dar (make och två söner med familjer har hon också).
Kornknarren har hälsat på några gånger.

Ännu ett foto, som skapar frågan: varför tog man inte fler bilrelaterade vardagsfoton från tiden – när man hade allt det omkring sig? Och intresset!
Jo, visst togs det foton (som Larsson påpekar i kommentaren nedan). Och många retrobloggar visar just det. Bilen gav mera status då än nu.

Men jag menar vår egen familj! Jag kan svära över hur få foton det finns av bilarna min far ägde. Eller senare min brors och systers bilar. När min bror tog körkort, t ex, eller jag själv (!) med racerföraren Adlers som inspektör. Eller min goda moder - jisses!
Och alla bilar som besökte oss privat - släkt och vänner eller bolagsfolk på virkessidan . . .  Det var enkla bilar, dyra bilar, snabba bilar. Likadana finns väl någonstans i andra bloggar eller på Google - men det är inte samma sak! Ack, ack! 

torsdag 15 september 2016

En flyghistorisk insats!

När det gäller gamla flygplan finns det något som heter Svenskt Civilregister, som handlar om i tidiga luftfartsregister angivna plan (som alltså ej var militära).
I Svensk Flyghistorisk Förening har funnits en beundransvärd arbetsgrupp, som gjort en katalog över alla dessa flygplan från 1919 till våra dagar. Det har tagit många år – även att få tag i alla foton.
År 1983 var första delen, 1919-1947, klar att publicera (som ett specialnummer av föreningens tidskrift).
Sedan dess har nyare delar tillkommit, men Kornknarren – fylld av ungdomsupplevelser med de äldre planen – nöjer sig med en titt på den första delen.

Vid en konferens i Paris 1928 blev det bestämt vilka bokstäver, som (i forts) skulle representera respektive land. Vårt S blev då SE, varefter följde individuella bokstäver i ordning (3 st) för varje plan. År 1947 hade man hunnit till SE-AZZ. Bokstäverna Å, Ä och Ö hade inte använts.

I Svenskt Civilregister finns angivet förkortningen H för haveri. Hur haveriet gått till meddelas sällan. Men man kan läsa t ex ”Vid Orsa station”, ”På isen på Lule älv” eller ”Utanför Australiens kust” (!) osv.
Det kan också anges genom ett enda ord, t ex ”Sjönk”. Kanske hade det, fastän förankrat, tippat över och blivit ett vrak. Ibland klarade man sig dock med livet i behåll.
Under en tioårsperiod 1928-1938 registrerades 145 flygmaskiner i Sverige. Av dessa avfördes 75 efter haveri. Antalet timmar i luften varierade förstås, liksom antalet ägare och – framför allt – användningsområdet.
Ägarna kunde vara flygbolag för post eller passagerare – eller flygklubbar. Ibland ett halvdussin ägare, även privatpersoner, som passerade revy innan det avfördes. Ambulansflygningar i dåligt väder eller lugna nöjesturer i solsken - de gav verkligen olika odds!

Men ändå – allmänt sett, trots statistiken – flög man oförväget över skogar och fjäll, över stora vatten, i moln och regn trots den tidens mediokra navigeringsutrustning, kanske endast med kompassen som vägledning. Väderprognoserna var opålitliga och radioförbindelserna ofta urusla. Flygfält med landningsbanor (vanligen gräs-dito) var det ont om. Hjulställ på långsamma maskiner kunde visserligen medge nödlandning på vanliga fält. Men flottörer kändes säkrare. Sverige har åtminstone 50 tusen sjöar, som räcker för landning. Fick man problem, så var förhoppningsvis någon av dem inom synhåll. Om man inte flög på låg höjd, förstås.

I Svenskt Civilregister har man lyckats hitta och publicera foton på så gott som alla registrerade flygplan, där också det tilldelade numret kan observeras. Det förhöjer i hög grad registrets värde. Att bläddra i detta aktningsvärda verk ger ett otal fakta – men också spelrum för fantasins flykt till en försvunnen, äventyrlig värld.

Nu några mer eller mindre äventyrliga exempel!

Någon befinner sig i den öppna dörren på denna Northrop Delta, SE-ADI, som registrerades i april 1934, ägare AB Aerotransport, Stockholm, och döptes till "Halland".
Flög först som passagerarflygplan på sträckan Malmö-Göteborg, senare nattpost Stockholm-Malmö-Hannover. - - 1937 sålt till England, fick irakisk registrering (Irak var en del av Britt. Imperiet) som cover för att delta i Spanska inbördeskriget, där England inte deltog officiellt - bara med frivilliga.

Caudron Phalene, SE-AGN, registrerat 1937 av Autoropa AB i Malmö (som sålde Hudson på den tiden).
Efter danska ägare 1939-43 åter svenskregistrerat.
En seglivad maskin, men till slut, 1951, havererad "vid Bobygd". Möjligen avses Bobygden strax öster om Kungsbacka.


Bücker Student, SE-AHJ, registrerat 1938 på godset Sperlingsholm. Näste ägare, ett år senare, var T. Ohlsson, Rögle. Tidigare inlägget "Idoler utan kappor" (sökruta finns)  handlar bl a om klasskamraten och goda vännen Malin, som c:a 1950 gifte sig med "Trubba" Ohlsson på Rögle gods. Så det var kanske hennes svärfar, som ägde denna 'Student'. 
Har ännu inte forskat på T. Ohlsson men låter det bero tills vidare, eftersom det är/vore ett oväntat (och angenämt) sammanträffande. Smakar litet släktforskning, faktiskt. (Tråkigt om det inte stämmer.)
Senare ägdes planet av Halmstads Flygklubb, som lyckades åstadkomma ett haveri där i oktober 1950.



Sveriges första autogiro, Cierva C-19, SE-ADU, registrerades i mars 1934. Den tredje ägaren i ordningen var Rolf von Bahr, som kom att äga flera sådana och blev synonym med begreppet autogiro i Sverige. Deltog i många flyguppvisningar för att propagera för flygplanstypen. Havererade dock 1940 med denna sin första modell "i vatten" nära Falsterbo (egentligen en nödlandning).
Om autogiro.
En autogiro har ingen motordriven rotor. Allt bygger på den fart som den ordinarie motorn ger. Vid tillräcklig (förhållandevis låg) hastighet kommer rotorn igång och dess blad lyfter maskinen. Startsträckan är mindre än 100 meter, vilket gör autogiron mycket användbar. Sträckan för landning är bara hälften. Lägg märke till att vingar och roder finns på plats för stabilitet och styrning, till skillnad från en helikopter.
Vid ev motorstopp fortsätter rotorn att snurra och det går att sätta ned planet oskadat - dock helst inte i vatten.

onsdag 7 september 2016

En välplanerad kupp?


Snart dyker den upp där bakom – Roscoe Dukes svarta Chrysler med sexhundrafemtio tusen i två bruna läderväskor bland bagaget.  Visserligen med bröderna Wallace i baksätet, men överraskningen kommer att avgöra.  Auburn närmast vägen kör ut som spärr.  Kanske blir den påkörd, men ger inga ledtrådar.  Den är ju stulen.  Buicken är klar att dra iväg efteråt.  Sedan våra grabbar gjort sitt, vill säga.  Skickliga skyttar, väl dolda bakom lövverket till höger.  Planen är enkel.  Desto mindre risk för komplikationer . . .



Ja, en sådan tidsbild kunde det vara, om inte de förbaskade rallyskyltarna förstörde storyn. Bilarna deltar i rallyt ”I Roslagens famn” - Automobilhistoriska Klubbens härliga sommarrally, här i närheten av Penningby Slott.

Året är 1980. Curt Fredrikssons (Kurre Fredrik, som vi alltid sa) Auburn 4-d Convertible 1934 såg vi på de flesta större evenemang runt Mälardalen tills den fick en ny ägare i Vänersborg/Trollhätte-trakten. Och Kornknarrens Buick Serie 41 1938 såldes senare till förmån för ett charmigt torp i trakten av Älvsbacka i Värmland.

lördag 27 augusti 2016

Ett roligt retromuseum!

Lasse Åberg är en folkkär skådespelare och författare men även en av världens främsta samlare på allt som kan relateras till Musse Pigg.
Han har skapat ett storartat (och stort!) retromuseum - naturligtvis mycket om Musse, men också om alla möjliga gamla seriefigurer. Och tillfälliga utställningar för några månader. Den som googlar på 'Åbergs Museum' får veta allt.

Få muséer lämpar sig så bra för ett familjebesök för alla åldrar. Har man litet tur, så kan man växla några ord med Lasse själv, som finns där ganska ofta.
Adress Bålsta – några mil väster om Stockholm längs E18.

Ja, det var en del beröm – men till det krävs ingen ansträngning!

Några halvbra egna (mobil)foton fick jag med mig. Men det finns en trevlig shop, förstås, där sortimentet är mycket inbjudande. Och en restaurang!

Musse Pigg - en internationell företeelse.



             Tusentals kronor är den säkert värd, denna gamla 
                modell med glada Musse och Mimmi.

söndag 14 augusti 2016

En tung amerikansk motorcykel

En mini-historik om HENDERSON

William och Tom Henderson, Detroit, tillverkade motorcyklar med 4-cylindriga radmotorer (900 cc), Tom drev mestadels företaget - William (Bill) var konstruktören. 1912, efter en massa utprovningar under året innan, erbjöds en första modell (A) till den tidens oförvägna köpare.

William, troligen, visar den första salumodellen 1912.

För varje år noterades förbättringar i en ny modell. Det gällde bromsar, smörjning, hjulbas, antal växlar, cylindervolym, m m. När första världskrigets nedgång var över, skulle en uppryckning ske genom en rad spektakulära rekord, var det tänkt.

Henderson 1917

År 1917 knäckte Henderson ett tidigare rekord genom att köras tvärs över USA från LA till NY på 7 dagar, 16 timmar och 15 minuter – på primitiva vägar över berg, slätter och öknar. Det var Indian Twins tidigare rekord från 1915, som suddades ut. Ett 24-timmarsrekord gav också genljud.

Försäljningen borde ha blivit succéartad efter alla stora rubriker. Men kanske var den för dyr.

Fabriken köptes 1917 av Schwinn, som bl a tillverkade Excelsior mc och även trampcyklar. Det innebar flytt till Chicago. Därmed började en avsevärd export till Europa och Australien. Där finner man idag fler bevarade exemplar än i USA.

HD ilsknade till efter alla rekord, som satte konkurrenterna i skymundan,  och krävde en duell på bana: upp till bevis! Av tolv heat på Dundee Road i Chicago vann Henderson elva. Det var i april 1922. Motorn var nu på 1300 cc och gav 28 hkr utan trimning.
I maj samma år sattes flera rekord på Tacoma Speedway, Washington. Ett solorekord – 24-timmar utan avbytare - gav 104 km/tim i snitt och stod sig till 1937. Man hade nått fram till en fullfjädrad, förnämlig maskin med många stolta ägare.

Så här såg den ut 1930, en potent maskin.

Men ingenting hjälpte, när depressionen slog till 1929-31. Man kastade in handduken -31, trots fulla orderböcker. Man visste att betalningarna skulle utebli. Det fanns inget kapital i reserv - inga pengar till löner. Allt bestämdes över en dag - en chock!
HD och Indian överlevde – men USA's berömda trio hade spruckit till slut!

fredag 5 augusti 2016

Blandaren igen - det var två år sedan sist!

KTH's skämttidning Blandaren (2 nr per år, Vår- och Jul-) har redan fått ett utförligt inlägg den 16 juni 2014 – med beröm och historik (klassiker!) m m.
Nu har Julblandaren från 1970 plötsligt skymtat i bokhyllan. Det krävde en närmare koll. Prövade några av skämten/ordvitsarna/toklogiken på en grupp av såväl närstående som bekanta.
Skulle det vara för nattståndet eller på annat sätt oroligt (norrl.)?
Skulle den utvalda gruppen ha sinne för Blandarens signum – den absurda, förvrängda logiken?
Här följer resultatet.


Man går in på Åhléns, går fram till 'Information' och säger:
– Jag har hittat en påse, som det står Åhléns på, är den er?
// Fördröjd reaktion, eftersom alla måste yrvakna titta upp från sina mobiler. Men efter omläsning några skratt, faktiskt, och flera leenden.

(Snabbt till nästa!)
Polisen indelas i hemliga poliser och synliga poliser, SÄPO och SYPO.
// Leenden och några skratt, varav ett mycket högt.


Apropå Nobelpriset, så skall man inrätta ett litet mindre pris, som heter Novell-priset.
”Mitt livs novell”-pris . . .
// Glatt sorl och flera instämmanden.

Ni som inte tror på ett liv efter detta, skulle ni vilja komma till kyrkogården i morgon natt . . .
// Mera fundersam reaktion, men också utrop som ”Aldrig!”


Man diskuterar simhopp som tävlingsgren. Diverse varianter från trampolinen:
- - Dubbelt självmord med skruv.
- - Halv mollbergare med stående pik.
- - Dubbel mollbergare utan vatten i bassängen. (Eller är det en drink?)
// Det hade slunkit med en moralens väktare i gruppen. Några skratt men också en tydlig fnysning.

Idrottsmuséet tänker ha löpande utställningar. - - Stockholms gångmuseum har en vandringsutställning. - - Sekretessmuséet får inte öppnas förrän om 50 år.
// Tillbaka till det glada sorlet igen. Någon hoppades på levande löpare.


Det finns underliga gatunamn. Men ibland är förrådet på upphällningen. Man stannar vid
Karl den lite krummes gata. – Ont om gatunamngatan. – Kan inte komma på meragatan. – Försvinnandet i intets gata. – Slut på fantasingatan.
// Oj! Gruppen exploderade i ännu mera udda förslag, som dock inte passar in i en seriös analys.

Den som seglar för sitt bröd skall väja för den som seglar för sitt liv.
// Denna gång tolkas sorlet som ett instämmande.


Slutligen detta replikskifte:

--- När man simmar, använder man armarna.
--- Och benen.
--- Åh, fan?!

// Vid det här laget hade kaffe med dopp (dumt nog) börjat serveras. Ljudnivån var irriterande hög, varför en bedömning av de olika simsätten bortföll. Höga skratt, visserligen, men utan egentlig härledning.

Kornknarren hoppas självklart på viss blandarkänsla hos läsaren - kanske mera utpräglad än hos testgruppen!

fredag 22 juli 2016

Semesterläsning med något makabert inslag.

Som avslutning på Kornknarrens militärtjänstgöring kom sex månaders utbildning på Krigsskolan Karlberg. Den tiden är beskriven i inlägg ”Militärt förflutet . . . tja?” (maj 2011) och ”Allt enligt order! Del 9.” (2014 nov 3). Relevant är också ”Krig på nära håll . . .” (2015 april 9).
Nedanstående handlar om en kadett (så kallas en elev på Krigsskolan) och hans personliga, dramatiska öde under andra världskriget och åren efteråt - hans sista. Den som vill veta mera om utbildningen på den tiden kan ju inleda med de nämnda inläggen.


Efter tre månader på Krigsskolan fick vi en ny (svensk) kamrat, som deltagit i kriget som armésoldat. Här följer - i korthet - hans historia. Vi kan kalla honom Edwin.

Tyskarna angrep Norge 9 april 1940. Under några månader fick Norge hjälp av brittiska trupper – men förgäves. Vår man, Edwin, led med norrmännnen och beslöt sig för att ansluta sig till den brittiska styrkan. Men denna var på väg att lämna Norge. Edwin och ytterligare några svenskar blev fångar hos tyskarna. Utan brittiska eller norska uniformer betraktades de som sabotörer och fraktades till Tyskland.
Där fick de välja mellan fångläger i Sibirien (Sovjet var Tysklands partner – än så länge) eller två års utbildning i Waffen SS (ett tyskt elitförband). Edwin valde det senare – med baktanken att kunna fly när tillfälle erbjöds.
Efter två år, färdigutbildad, kom Edwin att ingå i de tyska trupper, som ockuperade det som då hette Jugoslavien. Ledaren för motståndet mot tyskarna hette Tito, som senare skulle komma att diktatoriskt leda landet i många år.
Edwins förband höll till i en välbefäst by utanför en mindre stad. Det förekom att de betalade för sig vid besök på krogar och caféer och i affärer. Erwin gick in i en affär och provade ett par skor. Han frågade om priset. Expediten svarade ironiskt, att det väl hade mindre betydelse för honom – det var väl bara att lägga beslag på dem som tyskarna hade gjort med så mycket annat. Han menade att han var tvingad att tjänstgöra i SS och bra mycket hellre skulle vilja pröva något annat. Hans vidare antydningar om att eventuellt byta sida ledde till hennes besked ”att det skulle nog kunna ordnas”.

Unga kvinnor besökte den tyska 'basen' – inte för att de gillade tyskarna utan för att tillskansa sig vad de kunde bli erbjudna: cigarretter, mat och kanske pengar. Det liknar prostitution men det var det inte enligt Edwin. Deras avsikter var att i minnet kartlägga basens uppbyggnad – speciellt var befälen bodde och vilka hus som verkade vara mest bevakade.
Hans bekantskap från skoaffären skulle hjälpa honom att fly från basen, var det tänkt. Han spelade berusad och stödd av henne lyckades de passera de flinande vakterna, förbi alla värn och in i skogen bredvid. Just där blev han en desertör och avrättning väntade om han blev fast.

När de nådde Titos partisaner längre upp i bergen, möttes han av misstänksamhet. Var han en spion, som bara låtsades byta sida? Som test gavs han uppgifter som t ex att delta i sprängandet av järnvägsräls så att ett tyskt trupptransporttåg förolyckades.
Partisanerna räknade med att ingen tysk var oskyldig till blod och död. Därför avrättades alla fångar – helst långsamt. En fånge ställdes på en trave tunna brädor, bakbunden och om halsen en snara, fäst vid en trädgren. Med kanske en halvtimmes mellanrum tog man bort en bräda (i taget). Till slut stod fången på tåspetsarna den sista halvtimmen. Sådana makabra uppgifter fick Edwin till att börja med. I den mån fångarna var från Sverige tog han deras adresser för att (enligt deras önskan) kunna skicka brev med en sista hälsning.
Det kunde finnas samhällen, berättade han, som inte bevakades av tysk trupp. På en plats fanns ett större badhus. Med en erövrad terrängbil tog man sig dit, cirka tio partisaner, för tvätt och bassängbad – med vapnen liggande på bassängkanten! Deras spanare kom inrusande och skrek att två lastbilar med tyskar höll på att avlasta på torget intill. De hann bara få med sig vapnen – inga kläder!
Spritt nakna fick de igång bilen, som de parkerat på baksidan – och lyckades undkomma via en trång gränd.

Partisanerna blev efter hand mera organiserade och i deras beväpning ingick även kanoner. Men någon utbildning på dessa var de ingen som hade. Men Edwin hade klarat den svenska realskolan och kunde därmed en del matematik. Bland annat att räkna ut hur kanonerna borde riktas för att en granat i sin båge kunde komma något så när rätt. Han blev chef för kanonernas besättningar.

I slutet av kriget hamnade han i närstrid med ett tyskt kompani. Det var gles tallskog med många fallna träd. Edwin tog skydd bakom en liggande stam. Han kände att det stack till i ryggsidan, men fortsatte att skjuta. Sen minns han inget mer förrän han vaknade på ett fältsjukhus. Han hade opererats och klarat sig, men kriget var slut för hans del.

När freden kom, tog han sig till Sverige tillsammans med kvinnan som hjälpt honom att fly.
En bekant kunde ordna en lägenhet åt henne i Göteborg.
Han slapp den svenska värnplikten, men placerades på Krigsskolan i samma grupp som jag. Vid övningarna frågade officerarna honom ibland, om det var tillräckligt verklighetstroget. Det tyckte han faktiskt.

I duschrummet hade jag lagt märke till alla röda streck – som efter piskrapp – som fanns över hela hans kropp. ”Det är märken och rispor efter kulor som snuddat mig under mina år i Jugoslavien” blev svaret.

Apropå illusoriska övningar, så hade Krigsskolan ett övningsområde vid Rösjön norr om Stockholm. Där fanns ett läger med stora tält och en meterhög cementmur runt om. Edwin och jag utsågs till måltrupp i detta läger – för nattens övning – ett överraskande eldöverfall. 
Vi gjorde upp flera eldar (i tälten fanns soldatfigurer av papp, som skulle kollas efteråt, huruvida de 'överlevt' eller inte. Vi satte oss med ryggarna mot cementskyddet och väntade.
Edwin hade en bra sångröst och sjöng vilda, serbiska krigarvisor medan jag skrålade i största allmänhet. Så gavs plötsligt eld med automatgevär och kulsprutepistoler från kanske 20 man samtidigt. Det ven och small över våra huvuden rätt in i tälten, som började trasas sönder. Då gjorde vi något icke inplanerat. Vi beslöt oss för att spela sårade och började skrika på ett sådant sätt. Det gjorde att allt skjutande tvärdog. Hade vi blivit träffade? Men officeren som ledde överfallet röt: ”Men skjut, då, för faan!” - och så började det igen.

Det äkta lidandet under världskrigets sex år låg bara fyra år bakåt. Och nu när jag skriver detta, så känns det nästan naivt med tanke på vad som nu händer av värre slag i Syrien, Irak, Afganistan med flera länder – även i Afrika!
Men det var faktiskt en annan världdet skulle aldrig mera bli ett storkrig! Vi gjorde så gott vi kunde med de order vi fick.

Hur gick det med Edwin? Inte bra. Hans partner från Jugoslavien orkade inte med Sverige. Det var nog olyckligt att hon inte följt med till Stockholm. Men det gällde ju bara några månader. Hon återvände ändå till Jugoslavien.
Edwin drabbades av en depression. Han försökte begå självmord, men skottet gjorde honom 'bara' rullstolsbunden. På sjukhuset fann han till slut en möjlighet att tumla ut genom ett fönster från femte våningen.
Därmed slut för Edwin - och även på denna glimt av kriget och av livet på Krigsskolan Karlberg.



Jugoslavien efter WWII med delstaterna Kroatien, Slovenien, Serbien, Makedonien, Bosnien-Hercegovina och Montenegro.





















Josip Broz med diktatornamnet Tito hade lett ansträngningarna mot den tyska ockupationen. De olika länderna enades däri och Tito spann vidare på den sammanhållningen. Han skapade en socialistisk stat, uppbackad av Stalins Sovjet. Detta samröre avbröts till förmån för den inre enigheten och det sovjetiska inflytandet avtog.
När Tito avled 1980, började delstaterna vädra en självständighet, som de tidigare endast upplevt periodvis. Kroatiens väg till självständighet (1995) innebar fem års krig med de övriga delstaterna. Serbien, den starkaste delstaten försökte förhindra en allmän splittring. Men resten av 90-talet innebar blodiga frigörelser. Så här i efterhand är det svårt att förstå att Tito kunde skapa ett enigt Jugoslavien, som trots allt existerade under flera decennier.

 
Josip Broz ”Tito” - Jugoslaviens ledare efter WWII till 1980. Namnet Tito kan härledas på flera sätt. Relaterat till framgång och ära är namnet i alla fall.
'Jugo' i ordet Jugoslavien betyder 'syd' och illustrerar många tidigare ledares försök att ena alla sydslaviska folk. Tito lyckades för en tid – men nu lär sådana tankar vara helt djupfrysta.

torsdag 14 juli 2016

En pionjär på nära håll m m.

Min barndoms Uddeholm låg inte under någon flygled, tyvärr. Utom under andra världskriget, när tyskarna hade ockuperat Norge. Då var det tillåtet att med obeväpnade flygplan frakta kurirer, diplomater och dito post mellan Oslo och Stockholm T&R. Den rutten gick över Uddeholm. Det handlade om lågt flygande plan, oftast tyska Junkersplan, tremotoriga, av typ 52 – kanske en gång per vecka.
Det blev en påminnelse om krigsläget, ganska nära oss.
Junkers Ju52. Ett robust och driftsäkert flygplan.

Tidigare, under 30-talet och senare, under 50-talet, om ett flygplan (sällan!) hördes närma sig, så var det nog fråga om rundflygningar, dvs en tur över trakten för någon tia. Det förekom också nedsläppande av 'flygblad', som det kallades. De gjorde reklam för något evenemang, t ex en travtävling på någon sjö (kalla vintrar och tjock is!) - eller någon större marknad. Dit hörde Råda marknad med såväl kreatur och hästar som spåkvinnor och trollkarlar. Mera spektakel än nu för tiden! 

Klemm 35 användes för flygbladsreklam.
Uddeholmsbolagets, UHB, huvudkontor fanns i samhället och det hände att någon affärskontakt beslöt sig för taxiflyg i stället för tåg eller bil.
Rådasjön intill är ju nästan 15 km lång (och som bredast 1 km), så start och landning fanns det utrymme för. Sjöflygplan var ju också de vanligaste.

Apropå rundflyg etc så kan inte Kornknarren avstå från några rader om Kurt Björkvall, en av våra flygpionjärer.
Innan han bildade ett bolag, Björkvallflyg AB, för post-, ambulans- och rundflygning, hade han 1936 försökt sig på en flygning över Atlanten från USA till, om möjligt, Bromma. Det var bara nio år efter Charles Lindberghs motsvarande bravad med landning i Paris. Björkvall valde också ett enmotorigt plan men ett annat fabrikat, en Bellanca Pacemaker.
Efter problem med bl a propellerinställningen tvingades han tyvärr nödlanda i havet strax utanför Irlands kust. Det var inte mörkt, som tur var. Han hade observerat en båt och satte ned planet i närheten och räddades.
Det var en fransk trålare med namnet Imbrim.
Därför kan som en kuriositet nämnas, att vid en rundflygningsturné, då han 1938 landade på Rådasjön, var hans maskin döpt till Imbrim II, som en hyllning till trålaren, förstås.
Kornknarren, som ung grabb, var den förste som hann fram till planet, när det lagt till vid en brygga. Och kunde svara på frågan var närmaste bensinstation fanns.
Redan på eftermiddagen bar det iväg till nästa sjö. Men för Kornknarren hade en gardinspringa just öppnats mot äventyrens värld!
Kurt Björkvall omkom två år senare vid en förödande explosion i ett vapenförråd, som låg intill hans hangar på F6 Karlsborg. Han hade deltagit som frivillig pilot för Finland i 'Vinterkriget' 1939-40 mot Sovjetunionen. Väl hemma igen hade han med företaget åtagit sig uppdrag för Flygvapnet.


Så här såg Björkvalls Bellanca Pacemaker ut. (Samtliga foton från Google.)

fredag 8 juli 2016

Hänt i veckan. 2.

För det första 
har vi begåvat oss med en robotgräsklippare, en efterlängtad avlastning.(Teknisk beskrivning får hämtas i annat forum.) Den klipper i stort sett överallt, t o m under ett av trädgårdsborden (med fasta bänkar, tungt).

 
Kornknarren fascineras av att dess vägar över tomten (begränsade av en ledning i marken) sker totalt slumpmässigt, vilket innebär att det redan klippta oupphörligt korsas. Strödda m², 50 'nya' per timme, följs av lika långt stillastående för laddning. Denna station uppsöks automatiskt, sedan den speciella 'hemvägen' nosats upp.
Nattvila har inprogrammerats, vilket i vårt fall innebär, att det tar två dagar att klara tomten (sex timmars arbete med sex laddningsstimmar emellan ger 300 m² – därefter nattvila lika länge). Den hinner alltså under 12 gångtimmar slumpvis besöka alla platser – bakom buskar, uthus etc.

Varje brukare har förstås sina önskemål. För större ytor har vi märkt att den bara vilar, när den laddas.
Elkostnad för vår del c:a 250 kr per sommar.
Roboten känns mänsklig (!) och är döpt till Wallin efter husets förste ägare. Man sitter och läser i solstolen och plötsligt buffar den mot stolen eller ens fötter – för att vända och sikta åt annat håll. Fast den är blind, förstås. Säger dom.

 Så till en annan 'nyhet'!
En dotter (45 år) har tagit körkort för tung mc (bilkörkort sedan många år). Motorcykeln köptes i förväg, en HD Dyna Street Bob 2012.
Kornknarren som aldrig gillade att behöva tvärbromsa en mc till stopp (många grusvägar då) har givit ett enda – men kanske livsavgörande – råd, nämligen Håll alla avstånd!.
Säkert ännu viktigare än med bil.
Stockholmsområdet ger ju återkommande eldprov varje dag – så med tiden blir det väl en enkel match att hantera denna förhållandevis lågbyggda mc.


Den tredje nyheten 
är en lyckad SBP-besiktning av familjebilen - Opel Vectra Combi Enjoy, 150 hk diesel.

Ett år till, alltså! Med allt hanterande av fyra hjul och en kaross – i ljus och mörker, sol och regn, is och snö, på landet och i stan. Minst 1000 gånger skall nyckeln vridas och startdrevet kopplas in. Körning och åter körning - och möten med minst en miljon andra fordon . . . 
Sen, bästa SBP, är det dags igen!

Se där en vecka som inte kopierats utan är helt original!

torsdag 7 juli 2016

Vad har jag gjort?

Jo, jag har skrivit ett krigshistoriskt tillägg under "Allt enligt order. Del 3."
Gå till Bloggarkiv här i högerspalten och välj 2014. Klicka på den lilla pilen vid året. Välj sedan oktober och scrolla neråt till Del 3.

Historia är alltid allmänbildande - så tag chansen!