Brevlådetömmare 1923

Enligt baksidan på detta vykort så ser vi här Stockholms ”brevlådetömmare” – i alla fall sju stycken av dem. Kortet är taget 1923 och det hela har fungerat sedan 1918. Vissa kallades ”posttransportörer”. Då handlade det inte bara om brevlådor. Efter 1928 började man använda bilar i stället. Motorcyklarna fick då svara för expressutdelning i stadens ytterområden.

Posten tycks ha valt driftsäkra Harley-Davidson från – förstås – tidigt 20-tal.

De tuffa uniformerna påminner inte så litet om de amerikanska, som skymtar då och då på de gamla stumfilmerna. Låt oss hoppas att det fanns regnkläder!

Det var nog ett stressigt arbete, eftersom den lokala postutdelningen i Stockholm var två gånger per dag – i det kontorstäta City under en period t o m tre gånger. Det var alltså fullt möjligt att inom själva staden på förmiddagen posta ett brev, som sedan nådde adressaten samma dag! Ett eventuellt svar kunde anlända redan dagen därpå.

Brevväxling var det naturliga sättet att ”pratas vid”, eftersom det var tunnsått med bostadstelefoner och det fanns naturligtvis inte vare sig fax eller mobiler. Däremot fanns s k ”telefonkiosker” för allmänt bruk. Att träffas öga mot öga var också lättare än nu, eftersom spårvagnarna gick tätt och Stockholm var mindre.

Vykort var minst lika vanliga som brev. Studerar man texterna på gamla vykort, så förvånas man över att hälften av textutrymmet i väldigt många fall upptas av en ursäkt av typen ”Skulle gärna ha skrivit mera men hinner inte – skall med tåget som går kl. 14.32.”

Brandkårens Buick -37:a

Av Rättviks brandkår köpte jag brandchefens utryckningsbil, en fyradörrars Buick 37:a. Den var förstås rödmålad, dessutom försedd med en slangrulle på taket och en av bilens motor driven pump framtill samt ett utbyggt bagageutrymme med lock av presenning. Plyschklädseln hade en del skador i baksätet. I övrigt var det en välvårdad bil med lågt miltal.

Nedan en fin profilbild av bilen som den såg ut vid köpet. Bakgrunden är exklusiv, minsann – några fina gammelbilar och Kungliga Slottet!

Jag monterade bort slangen på taket, som lackerades, men körde sedan bilen i det skick den hade.

Här hämtar vi goda vänner en tidig morgon på väg till ett klubbrally.

Flera fina placeringar i diverse tävlingar för veteranbilar nådde jag med denna ovanliga vagn – med gott bistånd av hustru Kerstin. Efter att under några år ha klarat sig genom mitt ganska  krävande ägarskap blev den såld som den var - i sitt delvis civiliserade skick.

Den hamnade senare i Östersund, men nyligen har jag fått veta att den nu finns hos en entusiast i Småland, där den blir renoverad och återfår sitt originalutförande (vid nyleveransen) – och därmed sin  mörkblåa originallackering.

Hundgodis

En Rhodesian Ridgeback (s k afrikansk lejonhund) testades hårt innan den fick användas vid lejonjakter. Den skulle förstås inte angripa ett lejon. I stället skulle den - med hjälp av några till - kunna ”scanna av” stora savannområden för att, när ett lejon upptäcktes, uppehålla det och irritera det.

När den var färdigtränad, skulle den under sex timmar (eller var det åtta?) kunna springa med 75% av sin högsta hastighet. Men det verkliga eldprovet var att släppas mot en ilsken babianhanne – och vinna den fighten!

Ovanstående inspirerade mig att skaffa en sådan hund. Det föreföll vara hundrasernas motsvarighet till (kanske) Dodge Viper.  Av en auktoriserad uppfödare köpte jag en ”lejonhund”, en tik, faktiskt. Funderade på en hanhund först, men träffade en ägare till en sådan. En RR går ju sällan till attack utan att först ha blivit allvarligt provocerad. Fick höra att en Dobermann vid ett tillfälle tagit för givet att kunna markera sin höga status. Men det tog inte ens 10 sekunder, förrän den låg på rygg och sedan gnällande smet undan.

Ägaren, som på långt håll uppmanats att koppla sin Dobermann, brast i gråt. Åratals vakthundsträning (som ju bygger upp vaksamhet och framför allt mod) var omintetgjord. Den hunden blev i fortsättningen räddhågad och i stort sett obrukbar som vakthund. Lugnare, alltså, med en tik, tänkte jag.

Som lekkamrat under sitt första år hade hon en vuxen, mycket tolerant, långhårig, stor och tung Berner Sennen (en schweizisk vallhund), som hette Benz (nedan).

  En varm sommardag upptäckte jag litet av hennes kapacitet. På ett gärde, där flera hundar, däribland en schäfer, lekte, jagade och skojade med varandra, fann jag att RR efter en halvtimme – trots värmen -ännu inte var det minsta andfådd. Stängd mun, ingen tunga ute, inget flås alls – medan de andra låg uttröttade och flämtade. Hon var då drygt ett år gammal.

Kolla också på fotot nedan på hennes stora breda tassar. Dom kommer att kunna tåla timmar av löpning! 

 När det var vinter och många kallgrader var det lustigt att se henne nojsa i den djupa snön med sin polare Benz.. En RR ser ut att kunna frysa med sin korta päls (helt slät bortsett från mothårsstrecket på ryggen) – men håren sitter tätt och har termo(s)funktion. Afrikas nätter kan ju vara mycket kalla!

Hennes spårsinne blev testat en gång. Min dotter (ingen parfym eller dylikt) gick under tio minuter in i en tät skog och gömde sig bakom ett vindfälle. När RR släpptes ut ur bilen (där hon väntat), tog det bara någon minut, så var saken klar. Jag märkte aldrig att hon ens nosade mot marken. Hon ”flög” fram genom skogen – kanske låg vittringen direkt i luften.

På bilden nedan har hon hört älgarnas steg i skogen intill.

Vid en unghundsutställning underkändes hon med omdömet ”För elegant.” Mera muskler, tyngd och kraft efterlystes. Konstigt, tyckte jag - hon hade ändå bökat omkring med en Berner Sennen under ett helt år!

Men - med näste ägare (som redan hade tax, schäfer och pudel) blev hon efter ett par år Nordisk Champion! Valpar fick hon också med tiden.

Hennes matte berättade, att den första morgonen med de nya hundkamraterna vågade ingen av dom röra sin matskål förrän RR hade nosat på allas skålar, innan hon övergick till sin egen! Och detta hur självklart som helst… I am Miss Rhodesian Ridgeback – you don´t forget that!

Lust att köpa en? Märk då, att dessa hundar inte är särskilt keliga av sig. Det är helt klart att husse/matte bestämmer - men inget tjafs!

Vårkänslor?

Kanske du är nyförälskad? Känn efter! I så fall har ditt intresse för dina samlarobjekt hamnat på sparlåga - åtminstone under några dagar...

Eller tror du kanske att det hela är överspelat på grund av din ålder? I så fall brukar du kolla på menyn innan du kollar servitrisen...

Mercedes 230 B-Cabriolet 1938 - med ett vemodigt slutackord

Året var 1965. Trots innehav av en modernare bil skulle en semestertur företas med denna gamla 30-talscabriolet. En bagagehållare monterades (utdragbar, av ”saxtyp”, mycket praktisk) på bakre stötfångaren. Resan från Nacka (Sickla) ställdes till Borggårds Bruk i Östergötland, där nära släktingar bodde. Allt gick bra, även om farten inte var så hög.

Motorn, som arbetade i denna tunga vagn presterade bara 55 hästkrafter. Allt på denna förkrigsbil vittnade om gediget hantverk, avsett att användas under en hel generation. Men suffletten, även om den var tät, hade inte fått särskilt god omvårdnad. Yttertyget var blekt och slitet. Det typiska för tyska suffletter är att mellan yttertyget och innertyget finns en tjock stoppning, vilket medger en varm och ombonad tillvaro även vintertid. Det skulle bli för dyrt att byta ut yttertyget. I stället lät jag en sadelmakare sy ett perfekt överdrag att användas när suffletten var nedfälld. Den tar stor plats i nedfällt läge. Nu kunde ingen (vid vackert väder!) ana det eftersatta underhållet! Bilderna nedan talar sitt tydliga språk.

Klicka på den nedersta! Lägg märke till de eftermonterade defrostermynningarna på vardera sidan om vindrutan. En rejäl backlampa ser man också, liksom bagagehållaren i hopfällt läge. 

 Någon mil från Värnamo är bilen för en matsäcksstund lämnad vid vägkanten med en öppen dörr. Det signalerar en idyllisk tid utan faror!

Bilen var femsitsig, s k B-Cabriolet – till skillnad från beteckningen A för tvåsitsiga öppna mercedesmodeller.  Baksätet var rymligt – inget nödsäte! 

På en annan resa, från Halland till Värmland, gick kamdrevet sönder. Det kunde kallas för bilens svaga punkt. Bilen placerades vid en bensinmack i Skara, och jag fortsatte per tåg. Efter noggrann planläggning bogserades den senare under sommaren till Skövde, där jag fick hjälp att rulla den från en lastramp till en godsvagn f v b till ”Stockholm Södra”.  Där togs den om hand av vännen Kurt Kramer. Till slut hade jag äntligen fått tag i ett (tyvärr mycket begagnat) kamdrev. Generalagenten Philipson hade nämligen någon vecka innan låtit skrota alla reservdelar till förkrigsmodellerna. Vilken otur! Men en god väns moster ägde ett slott i Roslagen. I parken stod en skrotad, täckt 230. Ett slitet men användbart drev satt kvar på sin plats! 

Vi hjälptes åt att byta ut det trasiga drevet på min 230, varpå bilen snabbt såldes till en intresserad schweizare, som hade sett den på stan. Han hade redan ett dussin Mercedes i sin samling!

Många bilar var det....

Efter en del forskning i lådorna lyckades jag skapa en lista över bilar jag ägt genom åren. Alltid roligt med en liten översikt, inte minst för mig själv! Den som är intresserad hittar listan som en länk i högerspalten. Den kan nog bli en grund för inlägg längre fram i tiden.

Illustratören Allan Löthman

En av mina nära släktingar hette Allan Löthman och var under decennier en uppskattad illustratör till äventyrstidningen ”Levande Livet”. I så gott som samtliga nummer  från 30-talets början och till slutet av 50-talet finner man hans utmärkta akvareller. De anslående titlarna på storyn vävdes ofta in i illustrationen.

Textspalterna kröp alldeles inpå och skymde ibland konstverket. Allan måste ta hänsyn till deras placering under målningen. Ibland ser man tomma ytor, där alltså texten skall ligga.

De flesta antikvariat, som säljer tidningar, har något exemplar, där man kan njuta av Allans skicklighet.

Hans fordon, flygplan och båtar hade oftast verkliga förebilder men många gånger med eftergifter för att få fram budskapet med anknytning till textmaterialet. Exempelvis förefaller planet som här kraschar att vara en Stinson från 1930, men högersidans två vingstöttor har tecknats som en enda för att inte skymma personerna ombord.

Allan Löthman var också en skicklig porträttmålare. Egentligen var han till yrket ingenjör och anlitades ofta för ritningar, speciellt till båtar. På de större färjor, som gick i trafik på den tiden, hade han ritat de genomskärningsbilder, som skulle hjälpa passagerarna att orientera sig.

Jag skjutsade honom en gång på 1960-talet från Skuru, där han bodde, till en veteranbilsutställning i Ostermans Marmorhallar, tur och retur i en Buick Roadmaster 1938. Det gillade han, som endast ägt äldre bilar. Under 20-talet jobbade han som verktygsförsäljare i amerikanska Mellanvästern. Först använde han sig av Dodge (som var en egen fabrikant till 1928; uppköpt av Chrysler då) men efter flera bakaxelbrott bytte han 1929 till Plymouth, ett nytt märke under Chrysler – och sen var det inga problem. Hemma i Sverige köpte han en Hupmobile 1934, som han ägde tills han slutade köra.

Mera om Allan Löthman? Gå till Bloggarkiv, 2014, februari. Där finns fyra inlägg i följd med många illustrationer!
Han visade redan som ung en stor talang. Nedan ett exempel från 18 års ålder.
Det är hans kusin, min goda moder, som fått ett porträtt 1917, då hon var 14 år.
Klicka gärna på bilden för större format!

 

Buick 1939 Convertible Coupe

Buickbilen på fotot var min bruksbil under något år i slutet av 1950-talet. Då var den blankare, suffletten var ny och den mörkröda läderklädseln var hel.

En gång hamnade den upp och ned i djup snö bredvid vägen (det var inte jag som körde). När vi hade kravlat oss utåt/uppåt genom ett sidofönster för att nå dagsljuset, var vi omringade av djupt sorgklädda människor! Ett begravningsfölje hade stannat för att hjälpa oss – eller för att  uttrycka sitt deltagande till de förolyckade.

Efter bärgningen fick vi sitta böjda under den nedklämda suffletten, när vi for hem igen. Men vindruteramen och alla rutor var utan skador liksom bilen i övrigt. Motorolja hämtades från en mack i närheten. Den hade delvis runnit ur genom påfyllningen,  och därmed tystnade i fortsättningen allt gammalt gnissel och skrammel.

Sajpade däck – vem minns dom? Man skar upp tvärgående spår i sommar-däckens slitbana. Det fungerade som nutida året runt-däck. Det gick mycket bra på snö och is. Vid kullerbyttan ovan var bilen faktiskt försedd med sådana däck. Men på den isbelagda vägen fanns längsgående ”vallar”, som påverkade väghållningen…

Jag överlät den till slut till min yngre broder, som hade ett  - låt oss säga – ännu mer uppseendeväckande sätt att hantera denna klenod. En gång, t ex, när vägen plötsligt tog slut, låg det ett kärr i dess förlängning. Inte lätt att förutse! Det blev bärgning, förstås, och rengöring.

Här står den nu utanför vårt barndomshem och hämtar andan inför ett fortsatt strävsamt liv. Kanske hoppas den för en gångs skull på ny motorolja i stället för spillolja, som man kunde hämta gratis på mackarna.

En senare ägare lät helrenovera denna uthålliga 30-talare. Den lär numera föra ett stillsamt liv i norra Dalarna.

(Återgå till Startsidan och skriv 'En Buick i Norrtälje' i sökrutan i spalten till höger, så visas bilen i ett bättre skick! Bortåt 2500 personer hade kollat just på det fotot fram t o m augusti 2017.)

En Packard på Manhattan

Vid besöket i New York 2004, så skulle vi förstås också beundra Manhattan per båt. Nära sightseeingkajen på västra sidan ligger i gatuplanet en P-plats under ett hus. Och vad finner man där? Jo, en dammig Packard Coupe från något av de sista åren på 1930-talet.

 Sidoplåtarna vid motorrummet var inte i originalutförande. De som satt där gav mera ventilation. Kanske kylningen inte var den bästa… Men i övrigt i ganska hyfsat skick.

Glasen till parkeringslyktorna på framskärmarna var oskadade. Annars inte så lätta att få tag i, gissar jag. Alldeles för dyrbar veteranbil för att parkeras   där vem som helst har tillträde, kan man tycka!

Oldsmobile 98 1956

En marsdag 1974 - just framme vid Sälenfjällen med hela familjens skidor i påsar på taket. Vinterdäck med grovt mönster, över 200 hk - vilket ax!  Då var de lätta bilarna med sina starka små motorer med hög kompression inte så vanliga ännu. Inga bokstavskombinationer för bättre väghållning (eller krockkuddar från alla håll)!

Jag hade lagt ett bud på Oldsen - ett rostfritt, välvårdat exemplar med lågt miltal. Det gick någon månad - hela saken var förbi, tycktes det - när den pensionerade ägaren ringde och frågade: "Står herr Dahlgren kvar vid sitt bud?" Men - jag hade redan hunnit köpa en annan bil!

Vad gör man?  "Visst, visst" svarade jag och ombads hämta bilen snarast. Så följde några månader, där den största utgiften var för bensin, eftersom jag tog tillfället i akt att så mycket som möjligt susa omkring i denna ljuvliga bil.

Tyvärr saknar jag foton av de flesta bilar jag ägt. Det är väl bara att gå in på Google och hämta däifrån, kan man tycka. Men det ger inte samma känsla! Det här fotot  - oskarpt, egentligen en skymningsbild - är det enda som finns, där hela bilen syns. Men - som Martin Ljung sa - så får det bli!

Stockholmsutställningen 1930

Svenska slöjdföreningen hade tagit initiativet att på Norra Djurgården längs Djurgårdsbrunnsviken låta en hemmapublik få uppleva svensk design, som hade uppmärksammats enormt under Parisutställningen 1925.
 

Allt, som vísades upp, fick stort genomslag framöver. Där fanns vackra vardagssaker, genomtänkta och tillgängliga för alla.

Chefsarkitekten var Gunnar Asplund. Hans tema var "luft och volym" - en enkel geometri i järn och glas, som blev en sagolik kontrast mot tidigare utställningar. Där byggdes också en bostadsavdelning, där funktionalismens idéer omsattes. Det var i korthet fråga om att en byggnad eller ett föremål skulle vara anpassad till sitt ändamål - men ändå med eftersträvad stil och skönhet. En ren "funkis"-stad skapades där. Den kom att prägla bostadsbyggandet för decennier framåt.

Utställningen besågs av 4 miljoner besökare (hela Sverige då = 6 miljoner)! Den kan betecknas som inkörsporten till ett modernt Sverige.

Vykortet postades till Nyköping den 1 juni 1930. "Sven" skriver på baksidan endast "Hälsningar härifrån", vilket verkar vara ett enkelt och minimerat sätt att höra av sig.

Mycket mera om utställningen i senare inlägg - 2011 augusti 28  och  2012 november 18.
Gå till etikett 'Utställningar' och scrolla en bra bit nedåt (via annat  intressant) eller sök under 'Bloggarkiv'. 

Kronborgs slott (Schloss Kronborg, Helsingör, Dänemark).

Zwei Kameraden, Torsten Arpi und ich, haben vor Jahren das Schloss mit alten surplus Militärmaschinen  besucht. - Monark m/42 500 cc mit Albin-Motor, sehr zuverlässig! Torsten steht neben seinem "Spezial" für höhere Geschwindigkeit (über 120 kmh) - meines (Original) hat nur 90 kmh geschafft. Solche Motoren wurden gern in den -60-70:er Jahren in Moto Cross-Maschinen genutzt.

En person från Tyskland har hört av sig, så jag beslöt att glädja honom med en (kortare) text på tyska.

Nåväl, min kamrat Torsten Arpi och jag for till Helsingör en sommar på 50-talet. Vi körde Monark Albin m/42 500 cc med toppventiler, mycket driftsäkra, köpta från Kronans överskottslager för en billig penning. Min "originalare" gjorde sina 90 km/tim som max. Torsten (i bild) hade lyckats hitta ett av militären trimmat exemplar, som kunde komma upp i över 120. Mc-ordonnanserna ville väl ha litet roligt också, när de gjorde sina nio värnpliktsmånader

Om vi blev omkörda av ett skinnknuttegäng på Ariel och Triumph, så körde Torsten ikapp dem. Efter en stund nådde jag fram till "gänget", som stannat och beundrande stod runt Torstens tunga, gamla militärmaskin. De rev sig i huvudet: "Hur var det möjligt?" Torsten log i mjugg och vi for vidare mot Danmark.

Albinmotorerna användes också i trimmad form för Moto Cross.