Rym(d)liga tankar inför 2013

Inför 2013 trängs de återigen – de universella och existensiella tankarna.

Vart tar vårt kära jordklot vägen i år, t ex.?

Något rymdbetonat känner jag att jag vill bjuda på. Som vanligt blickar vi först bakåt till händelser som påverkat oss …

Den första månlandningen 1969 måste man vara bortåt 50 år gammal för att något så när minnas. Folk satt vid TV-apparaterna nästan som när Stenmark var på väg att vinna.

Fast sen dess har det varit flera besök där – knappast omnämnda längre. Månen, förresten, är ju ingenting längre. Nu gäller MARS! Litet mer komplicerat – men kosta vad det vill . . .

”Bäste Henry, vart tog du vägen? Vi väntade och väntade, men till slut kunde vi inte stanna längre”

Vid detta tillfälle borde en astronaut ha blivit rapporterad som saknad. Men man tycks ha lagt locket på.

"Ja. så kom dom då till slut – men innan jag reser vill jag se dej rulla runt några gånger."

Att blicka framåt ingår också inför ett årsskifte. 

Det kan mycket väl hända att vi får besök från yttre rymden, innan vi själva hunnit dit. 

GOTT NYTT ÅR!

(med hälsning från The Far Side Gallery)

Preskriberad mellandagsläsning

Inlägget Gränsbevakning den 5 maj 2011 (under bilder på skrotad Buick och La Salle), etikett Skrotbilder, beskriver läget i stora drag.

Bilsmuggling - äventyrens sport

I Norge fortsatte man med att hålla igång de gamla förkrigsbilarna mycket längre än i Sverige. Inköpsskatten på nya bilar i Norge var ju skyhög. En guldgruva för svenska entusiaster uppstod med Norges följaktligen höga veteranbiltäthet.

Att i Norge köpa en fin gammal bil för några hundralappar kändes mycket lockande. Särskilt om man kunde undvika den svenska importskatten genom att plocka fram ett svenskt ursprung på klenoden man köpt. En tullavgift måste också undvikas, för då kom ju skatten strax ”som ett brev på posten”. Alltså gällde det att

dels undvika tullstationerna,

dels ge bilen en svensk identitet, så att all anknytning till Norge sopades bort snarast efter gränspasseringen – helst samma natt!

Eftersom inga allvetande datorer fanns, så gavs vissa möjligheter att använda besiktningspapper till avförda, gamla bilar av samma fabrikat och modell. Det gällde oftast Fordar, mest modell A (1928-31). De hade visserligen ett serienummer på ramen, men detta hade ur kontrollsynpunkt en olämplig placering. När karossen skruvats dit, så dolde den nämligen det numret. I stället fick motornumret ge bilens identitet. Om motorn var utbytt, så svajade systemet förstås. Men det gick att hävda att bilen hade rätt identitet, trots att den egentligen var smugglad från Norge (eller någon gång Danmark). Motorn kunde ju ha bytts ut nyligen - och någon anmälan om detta hade man förstås inte hunnit med ännu.

På ibland nästan ofarbara skogsvägar tog man sig förbi tullen för att – om allt gått bra - ge bilen en svensk identitet. Som bestod i att man skruvade dit den svenska nummerskylten och att man kände i fickan på det färska identitetspappret med motornummer och allt.

För en på så vis nybliven ägare till en ”svensk” Ford A 1930 (exempelvis) återstod registreringen.

Vem hade man köpt bilen av?  - ”Jag minns inte vad han hette. Affären gjordes upp på gatan. Jag frågade om jag fick köpa bilen, betalade kontant. Ett handslag bara – och sen for jag hem med den”.

Men bilnumret kunde ju spåras. Men med annan länsbokstav på numret (ett sånt papper hade man förstås!) måste då länsstyrelsen i det länet kontaktas. Ytterst få tjänstemän orkade med sådana efterforskningar bland alla kortregister och lösa lappar.

Klicka för större bild!

Det unika, autentiska fotot ovan visar hur de inblandade pustar ut på en campingplats i Värmland. En Ford 1932 Roadster har bogserat en Ford A hela vägen från en ort i Norge. En militär version av Volvosuggan (RaPtgv) medför en demolerad Cheva på en påhängd dolly. Bara RaPtgv:n är svensk från början. Med den har man letat objekt. A-Forden fick sin reg.skylt för någon timme sedan. Pv:n till vänster är helt oskyldig.

Men ett skräckscenario har utspelat sig natten innan!

Augustinatten mörk, vägen smal, lätt att köra vilse. Inga lampor på! Det törs man inte. Roadstern körs på ettan, sakta, mycket uppför och nedför. Så går bogserlinan av!

Inget batteri, ingen tuta! Att bara höra suset i tallarna går väl an – men att bli stående när tullsnokarna avpatrullerar skogsvägarna då och då! Ännu inte över gränsen - jobbigt, jobbigt …

Det tar fem minuter innan roadsterfolket märker att bilen fattas! Hitta plats att vända, tillbaka, vända igen (var?), koppla på igen, skynda så gott det går. Puh!

(Tack, bästa importör, som lyssnade på tallarna, som berättade och som tog bilden!)

Julhälsning

GOD JUL till alla läsare!

GODA HJUL till allt som rullar på våra vägar!

En läcker bensinstation

Bensinstationer figurerar inte särskilt ofta i konsten. Det här ”standardverket” är nog bland de bättre.

Ett konstverk med funkisstruktur är det i alla fall.

Kunde bli en fräck poster på en utställning eller i ett garage, tycker jag.

Ett känt faktum för dem som återger andras foton eller bilder är ju att det kan bli fråga om ”rätten att använda”. När jag var redaktör för Motorhistoriskt Magasin på 70-talet, kollade jag med Kungliga Biblioteket (KB) om dylika frågor. Då fick man använda bildmaterial som var äldre än 30 år, såvida det inte ingick i något samlat verk av mera vetenskaplig typ. Då var gränsen hela 50 år. Men nu har allt blivit mycket värre! F-n vet om inte den allmänna gränsen är satt till 100 år.

Frågan är då hur stor chans det är att man blir upptäckt, om man har slarvat med tidsgränsen. Vem sitter och kollar alla bloggar, kan man undra. Men antag att någon kollar på Google och söker ett namn på en viss konstnär. ALLA ställen där denne är omnämnd kommer upp! Däribland Kornknarren, om namnet finns i något inlägg. Därför är det bättre (tycker jag) att inte nämna något namn, om man är osäker. Konstnären som står för bensinstationen ovan är alltså synnerligen ”okänd”.

Företag, som vill veta vad som skrivs om dem, kan ju söka på sitt namn på Google – och vips finns där kanske 200 träffar just den veckan.

Mitt inlägg En designad bro (31/10 i år) är ett typiskt exempel. I ett kommentarsvar skrev jag något om att skicka bilden till PEAB som inspiration, ifall dom skulle bygga en bro. Snabbt kom ett svar från deras sökavdelning. Att de visst gör designade broar – och berättar om en cykelbro i Sölvesborg. Du kan själv kolla!

Så – kära bloggvänner – var försiktiga om ni inte redan är det.

Men ibland chansar man ju, skriver ut fotografnamnet och hoppas på det bästa. Beredd att ta bort om så krävs. Men aldrig av den berömda gatufotografen KW Gullers! Det kostar 2500 per bild och mycket, mycket mer om du har chansat utan tillstånd – från en bok kanske.

Nordiska Museet förvaltar bilderna. Dessa 1000-tals förnämliga tidsdokument får vi väl aldrig se. Tidningen Riksettan införde i alla fall ett Gullers-foto förra året – ett enda.

En Yamaha i USA

Bästsäljande tvåtaktare i USA 1966 var denna Yamaha. 

Den enda tvåcylindriga 250-kubikaren på marknaden hävdas det i texten.

Dessutom snabbast!

Twin Jet 100 hette den over there.

Festlig svartvit annons, förstärkt med rött!

Västerås - störst men inte först!

Det gäller Cruising, förstås, fast här en söndag i en stad i Texas 1915. 

På båda sidor finns soffor för många åskådare. På gångvägarna flanerar man och kollar samtidigt på uppvisningen. Kvinnornas fotsida klänningar hindrar en avslappad (nutida) vila på gräset. Avgaserna märks och känns med vinden. Bullret från motorerna och raspandet från de osynkade växellådorna hörs som självklara ingredienser.

Men Västerås ger ett annat muller – från V8:ornas avgasrör.

(Klicka för större bild! Mycket njutbar, tycker jag.) 

Buicks minivärsting

Man studsar till litet vid en sådan bastard bland rubriker!

Opel är ju också GM – kanske man lottade om vem som skulle stå för reklam och distribution hemma i USA? Varför annars inte Chevrolet, där tanken ”Corvette Mini” kunde få slå rot?

Å andra sidan behövde Buick ett billigare – och bränslesnålare – alternativ. Hos Buicks 1600 försäljare kunde man köpa en Kadett – en smidig andrabil för GM-diggarna.

Rally Kadett Coupe erbjöds 1968 i en (enligt annonstexten) häftig variant med 102 hkr och beskrivs som tillförlitlig, snabb, bekväm och ekonomisk. Man erbjöd flera andra (tamare) versioner och även en Wagon och en Sedan, vanligen i tvådörrarsutförande.

I och med 1900-motorn blev Kadett också en framgångsrik tävlingsbil – främst i Europa.

Elefanternas närvaro undandrar sig dock mitt bedömande. Bortsett från att personerna vid trädet verkar synnerligen obesvärade med tanke på vad som finns en bit bort.

Till Norge med BSA 350 cc

Resrutt enligt gamla anteckningar: Karlstad-Årjäng-Örje-Oslo-Drammen-Rjukan- Stavern-Oslo- Horten/Moss(färja)-Svinesund-Strömstad-Karlstad.

Kompisen hade en BSA 350 cc från före kriget. Vi hade blivit bekanta genom att vi en tid var förtjusta i två systrar – var sin, faktiskt. Dom var tvillingar, men olika ändå, som tur var. När livet gick vidare, brevväxlade han och jag något år.

Historisk bakgrund

Det var inte för inte som vi skulle till Rjukan. Under kriget tillverkades där s k tungt vatten – en ingrediens till Hitlers påtänkta atombomb. Tyskarna bestämde ju i Norge och bevakningen var minutiös. Men ”hjemmefronten” sprängde ändå det mesta av tillverkningen, som fanns i Vemorks kraftstation nära samhället Rjukan. Tala om att ge kriget en annan inriktning!
Efter senare bombning från luften (dessutom), beslöts att flytta allt till Tyskland. När för tillverkningen vitala delar plus rester av det tunga vattnet fraktades på färja över en sjö, sprängdes båten genom ännu en beundransvärd insats.

Vi som minns beundrar dessa motståndsmän än idag.  Det har säkert rests ett minnesmonument till deras ära! Besök det och tänk tanken att Hitler hade haft tillgång till atomvapnet!

Åren efter kriget var allt som hade hänt fortfarande i allas medvetande. 

Rjukan blev för oss ett måste under vår norgetripp.

Camping i Oslos utkant. Där finns väl en helt bebyggd stadsdel idag.

Vi kom till Drammen och över den här bron. 

Trots få vägskyltar annat än till de närmaste orterna, nådde vi Rjukan! Vägskyltarna var nedmonterade för att förvilla en ev. fiende. I Sverige var alla namn på järnvägsstationerna övertäckta under kriget. Ett fientligt flygplan skulle inte kunna orientera sig genom den hjälpen. På alla större fält fanns också höga stolpar för att förhindra luftlandsättning.

Här är vi i Rjukan. Ett elfel blir åtgärdat, så vi äntligen slipper att springa igång ekipaget.

. 

Vemorkfabriken, med en kraftstation med vattentillförsel i rör från sjöar i bergen.

Hos Jacob Pettersson (har glömt namnet på frun), också i Rjukan, bodde vi en natt.

Rum plus frukost var det – men det blev en överdådig middag vid ankomsten också. Vi var helt överväldigade av gästfriheten. Annars var det tält som gällde.

Så skulle vi då bada i havet, hade vi tänkt. Vi siktade på Larvik på sydkusten, och det blev några sköna dagar i Stavern (i närheten) med en campingplats alldeles vid stranden. Där fanns redan bortåt 700 tält. De flesta hade en förkrigsbil eller -motorcykel vid tältet.

Vi väcktes tidigt av kraftigt trumpetspel. Någon hade närmat sig lägret med motorbåt, stängt av motorn och gled nu in mot stranden, medan en person i fören spelade ”En stilla lagun”. Passande var det, för viken låg spegelblank! Ett minne som inte förbleknat.

 

Kunde man verkligen rikta kameran mot några halvbekanta tjejer framför något så ovanligt (då) som en Studebaker -47?  Ja, tydligen - fast det handlade nog om mekandet med BSA:n.

Nya flickor i annat tält bredvid (andra dagen). 

Dom körde en jättelik Cadillac 1930. Det imponerade på oss! Naturligtvis inget foto av bilen. Det skulle vara idag, det! 

Så det får bli ur en bok i stället.

Efteråt enades vi om att BSA tydligen var ett bra fabrikat. Småfel, förstås, men det var ett väl begagnat och ganska slitet exemplar, som fraktade oss hela vägen förbi ständigt nya, otroliga scenerier. 

Det var vi inte bortskämda med under krigsåren!

Motocrossbana - mycket tidig

En av världens första motocrossbanor finns utanför Uppsala. Den var okomplicerad.  Efter en sväng på fältet nedanför skulle man uppför och nedför kullarna – eller högarna, som de kallas numera. Den föll i glömska, oanvänd, eftersom alla bara TROTT att dom kunde konstruera en motocrossmaskin. Man försökte i stället tävla med hästdragna vagnar, men det blev ingen succé. Det hela förföll, som sagt. I stället började man använda dem till kungagravar. Då gick det bättre.

Caravelle - en välbyggd flygmaskin

 Caravelle, byggt av fransmän i Frankrike, var ett tvåmotorigt ”readrivet” passagerarplan med motorerna baktill och inte på vingarna, vilket var en nyhet. En annan nyhet var att planet hade en utfällbar trappa, så att ingen ”lös” sådan behövde köras fram vid på- eller avstigning.

Caravelle utprovades mycket noggrant - i vissa fall tester som motsvarade 30000 flygtimmar. Man ville ju inte råka ut för material-försvagningar, som skett med brittiska De Havilland Comet med olyckor och tillbud som följd.  Att tre gånger flyga Paris-Alger T&R med bara en motor igång ingick också i utprovningen. Först använde man motorer från Rolls Royce, men senare från amerikanska Pratt & Whitney. Passagerarantalet var först c:a 65, men i de senare versionerna c:a 90. 

1959 köpte SAS sex plan till att börja med. Till slut använde SAS hela 21 Caravelle i sin trafikflotta. Inget bolag (av de 20 som satsade på Caravelle) köpte så många som SAS – utom, förstås, Air France (46 st). Sista flygningen i SAS regi ägde rum 1974.

En indirekt anknytning till Caravelle anser jag mig ha, även om jag aldrig flugit med det. Jag fick tillsammans med min yngre bror en privat demonstration av planet på Bromma. Den leddes av Air France´s chefsmekaniker. Planet var då ännu inte i reguljär trafik, utan flög Paris-Stockholm T&R några gånger i propagandasyfte.

Visningen hade ordnats av en av mina vänner, som jobbade på Air France-kontoret i Stockholm.

Nöjsamt tillägg

Vid en av dessa reklamflygningar bjöds hela deras kontorspersonal på lunch i Paris – dit på förmiddagen – lunch – hem på eftermiddagen. En otrolig grej på 50-talet!  Några dagar senare fick jag ett vykort – postat i Paris - från min kompis med texten: 

”Jag har pissat i 800 km i timmen!”

Det vykortet har jag verkligen sparat.