Våra främsta - levande? - symboler

- - - helt odiskutabelt, är BOKSTÄVERNA – tecknen/symbolerna för våra (ut)talade ljud.

Kornknarren instämmer helt och fullt i vad Horace Engdahl skriver i ”Cigarretten efteråt” (sid 125).

Så här står det, direkt citerat:

Utseendet på bokstäverna är ett faktum, som upprepas mer än nästan varje annat faktum i vårt liv. Bokstävernas former är det fasta, när allt annat flyter. De är som hjärtslagen, som sömnen. De följer oss, från födelseannonsen till gravstenen, redo att ta emot allt som finns att säga, men opåverkbara, som om vi fanns till för deras skull och inte tvärtom. Kanske är vi till slut bara redskap för bokstävernas eviga existens.”

Suveränt, som man säger, när något helt stämmer överens med det, som man har känt men inte fått ner på pränt, inte ens försökt.

Bokstäverna cirkulerar (för dem som lärt sig läsa) i hjärnan, ständigt redo att betjäna oss. Oftast akut – men också under långa arbetspass, när mycket skall läsas (in) eller skrivas. Det skadar inte att börja tidigt - kanske litet lustfyllt. 

Eller yttras, faktiskt! Går det att tänka/säga skurk eller båt utan att orden med sina bokstäver skymtar förbi? Vid längre tal eller dialoger hinns det inte med – men annars, väl?

Ett test: ”Jag funderar på att köpa en båt.”

Ordet båt finns i vår hjärna, nästan synligt i vårt inre (eller hur?). Plus en mer eller mindre klar bild av föremålet för köpet, om ett val redan har gjorts.

Där finns också något att utgå ifrån, nämligen alfabetet med bokstävernas ordningsföljd. Att hantera ett lexikon skulle annars vara mycket opraktiskt för att inte säga omöjligt. 

  H   F   E  G  D 

Utan minsta problem sätter vi dem i rätt ordning . . .

Nutidens ungdomar, som vill veta vad ett ord kan betyda, t ex geolog, googlar på ordet och svaret serveras sekundsnabbt.

Men en 15-årig(!) flicka, som intervjuades i ett TV-program, hade plötsligt fått veta att bokstäverna också har en fastställd ordningsföljd. Därmed kunde hon ta ett lexikon i sin hand och slå upp vad (t ex) tidtabell heter på tyska. Eller vad en socialist tänker eller hoppas på. Hon var häpen över detta nya grepp och tyckte det var roligt. ”Jag har lyckats flera gånger redan,” sa hon. ”Det gäller ju att kunna bokstävernas ordningsföljd.”

När det gäller tecknen för räkning, dvs siffror, kan förståelsen öka i ämnet matematik, om multiplikationstabellen har inlärts helt utantill. Verkligen basic, kan man tycka. Men elever i högstadiet, som missat detta(!), når snabbt bättre resultat efter den inlärningen - i efterhand, alltså.

Kinesisk skrift (från vänster)   ris   familj   silke  

Kineser och japaner lär sig i princip ett tecken för varje ord. Det blir tusentals tecken att hålla reda på. De är inte så lätta att skriva heller. Skoleleverna får kämpa! Lång inlärningstid, som ju våra skolbarn kan ägna åt annat lärande. Men det sker med liv och lust (och suck och stön), eftersom alla vet att det är nyckeln till nästan allt.

I svenskan ingår bara 28 tecken/bokstäver och deras ljudande, som skall kombineras till först lätta och efter hand längre och svårare ord. Sen är det klart!

Ändå gör kinesiska skolbarn sjufalt bättre ifrån sig än våra. Där finns nämligen en intensitet i önskan att lära sig, som har minskat hos oss. I en delstat i Kina kan det vara 105 tusen, som söker till en eller ett par högskolor med sammanlagt 7000 platser. De allra bästa kommer med.

Ett mindre nöjsam fortsättning!

Hos oss är ribban låg. Till en del högskolelinjer kommer alla studenter in, hur litet dom än kan. Platserna skall fyllas (det är ingen kö) för att högskolorna skall få sina pengar till lärare och till hyran. Ett sådant elevmaterial kan döljas genom överskattade resultat.
Pengar till universiteten/högskolorna bestäms efter hur många som har examinerats ut därifrån. Det är det allra värsta! Det säger sig självt att ju lägre kraven blir, desto fler klarar sig igenom. Men på sikt är det orättvist för studenterna, eftersom de kan mindre än deras examina visar.

Det uppdagas vid internationella jämförelser, där Sverige ligger långt ned på sådana listor. Det har gått så långt att svenska universitet löper risk att förlora sin legitimitet, bl a rätten att kalla sig för just 'universitet'.

Men det är sannerligen inte bokstävernas fel. De finns där, klara att användas för att ge oss all lärdom.

Om vi vill.

____________________________________________________________________________

(I Sverige har beteckningen universitet eller högskola samma nivå. De har traditionella namn, som givits kanske för hundra år sedan eller ännu tidigare.)

Le Mans - en dygnslång biltävling

Det franska 24-timmarsloppet kördes för första gången 1923. Banan bestod till största delen av vanliga grusvägar, dammiga eller leriga beroende på vädret. Det dröjde inte många år, förrän prestige/pengar/nationalism och konstruktionsteam för de starkaste märkena tog överhanden. De skickligaste förarna blev legendariska.

Men i början kunde fartsugna deltagare, förstås medlemmar i någon bilklubb, anmäla sig med sina egna sportbilar.

Att byta förare under loppet var tillåtet. Men avbytarna hade svårt att nå hög status. Det var de stora namnen, som gällde - som vunnit flera tidigare tävlingar, både Le Mans och Grand Prix.

Segervisse Tim Birkin tuffar på i sin Bentley 4,5 litre.

 Året var 1930. Tyskarna kom med en 7-liters mecedesracer, körd av deras stora stjärna, Rudolf Caracciola. Britternas Bentley Club ställde upp med flera vagnar för säkerhets skull. Deras Tim Birkin hade slagit tyskarna flera gånger tidigare. Britter och tyskar hade dominerat tävlingen i flera år.

Fransmännen, trots att Le Mans ligger i Frankrike, ryckte på axlarna – varför delta, när utgången var given? Men några vagnar kom med till slut, liksom amerikanernas Stutz. Alfa Romeos enda deltagande vagn kördes av en britt. Det blev bara 18 deltagare sammanlagt - med märken som Talbot, Tracta, M.G. och en ensam Bugatti.

Caracciola och Birkin följdes åt i täten under nästan halva tiden. Varje gång Birkin körde om, fick han punktering! Det blev depåstopp och sedan ett jagande för att komma ikapp. Men varför? Caracciola hade ju samma däcksfabrikat.

Men så gick Carraciola i depå för ett laddningsfel. Trots alla försök till omstart måste Mercedes bryta. En spännande tvekamp var över.

Birkin med sin Bentley drog ned på farten för säkerhets skull (däcken!), men det hjälpte inte. Efter ett lagerfel var det över. En annan Bentley fick vevstaksbrott. Men britterna vann prestigeklassen i alla fall med två av de återstående från Bentley Club. Medelhastigheten var över 100 km/tim.

Heja England!

Men på fotot överst är nog Birkin övertygad om att han – och ingen annan – skall vinna!

  Monsieur Piazzoli har kört ett träningsvarv med sin SARA inför det första Le Mans år 1923. Föga anar han att han kommer att få bryta tävlingen, när strålkastarna slocknar mitt i natten. 

Madame Siko i sin vita overall har fått blommor och pris. Året är 1932 och det har tydligen gått bra för henne i sin Alfa Romeo 1750. Om hennes förestående olycka (1933) och mirakulösa räddning kan man läsa under Etikett Bilhistoria, om man orkar scrolla till 2013, juni 14 (men det kan det vara värt).

  Till sist – betr. förra inlägget: Vilket år handlar det om?

Enligt fotografen är svaret 1968. Modemedvetna, då som nu, strävade inte vidare med samma plagg året därpå. Frågan tillät tyvärr inte något närliggande svar. Vilket ju alla förstått.

Så vi gratulerar PER TÖÖRN, som, såvitt jag minns, inte var särskilt lastgammal det året – kanske dessutom med vilda pilkastningar i minnets kartotek.

Kornknarren tackar alla för visat intresse!

Pilkastning

Hoppas att hr Jansson inte har något emot att fler får se hans fina foto från - - - ja, just det!
Vilket år?
(meddelas av Kornknarren nederst i nästa inlägg)

Trevligt om någon lyckas leta fram årtalet i sin hjärnas retroavdelning och sedan går till 'Kommentarer' nedan.
Kanske flickornas klädsel kan hjälpa? Hur är det med mönstret på hennes kjol - hon som kollar in fotografen? (klicka på bilden för större format . . .)

Hur som helst - ett graciöst sätt att försöka träffa rätt kan vi beskåda. Hon har just fått iväg pilen. Det är nog den högra.
Då ser det ut att gå riktigt bra!

Kort fra Norge

Oslo, Karl Johan, 1958. Hade åkt tåg för omväxlings skull. Nästan en idyll, eller hur? Stomatol på tavlan. Kino/bio längre bort. Gles trafik. Och alla, särskilt pikerne, är 57 år äldre nu.    (Bättre känsla med större format! Klicka!)

Oslo, Frogne, 60-70-tal - kan undra hur där ser ut idag. Parkeringen kanske räcker till även nu?

Oslo, 1958 (möjligen Bergen). Modernare bilar börjar märkas mer och mer. Men fortfarande var nya bilar dyra.
Är det en Taunus 17 M Kombi där borta?
En ovanlig modell i Sverige.

Bergen 1958. Brant bana upp till utsikten. Men järnvägen Oslo-Bergen var också en upplevelse.

Bergen 1978.  Alltså 20 år senare.  Man ser en större bro och mera bebyggelse överallt. Okänd person.

 

                      Snöhetta, 1959.  Varför är man inte på väg dit - NU !