Att minnas dem alla . . .

Det finns konkreta påminnelser om den allierade landstigningen (invasionen) i franska Normandie den 6 juni 1944, i slutet av andra världskriget. En sådan är denna vidsträckta, amerikanska krigskyrkogård nära kusten där det hela ägde rum.

9385 stupade har här fått sina korsprydda gravar och ett påkostat monument. Det finns många andra minnesmärken i Normandie. De allvarligaste tankeställarna är nog krigskyrkogårdarna. 

USA har aldrig brustit i ärebetygelser för sina stupade. Men nu kvarlevande veteraner (t ex från insatser i Irak) har det däremot inte så lätt, många med psykiska besvär. På dem kan synen vara en annan, konstigt nog. Bland hemvändande från Vietnam blev antalet självmord större än antalet stupade i det långvariga kriget (70 resp. 60 tusen.)

1600- och 1700-talets svenska arméer firade stora segrar på främmande mark, främst i Tyskland och Polen. Förlusterna i de mångåriga striderna kunde vara betydande. Inga krigskyrkogårdar finns kvar för de tusentals stupade. Men monument och minnestavlor och något museum underhålls fortfarande lokalt på några platser (mest för 'historieturister), t ex Lützen, där Gustav II Adolf mötte döden 1632.

Här hemma finns inte mycket till hyllningar till dem som försvarat vårt land. Det har ju i modern tid inte handlat om erövringar utan om att hålla våra gränser intakta. Våra långa havsgränser gör att det mest gällt marina förluster. Intill Sjöfartsmuséet (En spektakulär erinran i sökrutan) i Göteborg finns väl så gott som vår enda monumentala hyllning. Men det finns också minnestavlor på platser för militära flygkrascher och andra olyckor inom vårt försvar.

Nog finns det nu anledning att se till att vi inte glömmer dem som stupat i arméns insats i Afganistan - men inte heller dem som överlevt!

(Klicka gärna för större format!)

"Fådda vykort"

Vittbereste vännen Jan har haft vänligheten att då och då genom åren skicka en vykortshälsning. 

Det handlar om vår tid innan mail och sms. Med reklamansvar för i ordning VW, Renault och till sist exportreklamen för SAAB blev det ständiga resor med hotell, möten och konferenser. Inte precis några semesterhälsningar! ”Sidney avslutat – nästa vecka Bali, Jakarta och Singapore” kunde man få läsa.

Vad som skrevs hade bara ibland anknytning till kortets motiv – ett motiv som dock gav Kornknarren en angenäm utblick mot den stora världen. I stället kunde det handla om Motorhistoriskt Magasin, som vi båda jobbade med på den tiden.

Ett litet urval kommer bland de närmast följande inläggen.

Hongkong på kvällen och på dagen.

De som rest överallt påstås ranka Vancouver som den vackraste staden i världen. Men Hongkong kommer som god tvåa, Och Stockholm som nummer tre! Alla är städer vid vatten. Hongkong tycks försvara sin plats.

Enkelriktad gata i New York i början av 80-talet.

Kan det vara två Chevor närmast? Caprice taxi, alltså.

Så här, bl a, skriver Jan: "Det finns inget som Manhattan: ljudet av de viskande V8:orna störs tyvärr av när hjul och chassi slår i alla potthål i gatan."

Nöjsamt tillägg

En episod, som vi har roligt åt än idag och som illustrerar hur åratals resande ger ett jäktat drag även i den privata planeringen:

Det var tre månader sedan vi sågs. Jan uppenbarar sig plötsligt på min arbetsplats. Han säger : "Hej. Jag har sex minuter. Kan vi gå mot bilen?"

En samlarglimt

Några decimeter lång är denna modell, Mercedes 540 K 1939 ”Autobahn-Kurier”.

Den såldes enligt uppgift på en auktion i Malmö 1995 för runt 40 tusen svenska kronor.

Tillverkad av Tipp & Co. Sällsynt, förstås, och välgjord.

Är modellbilarnas samlargeneration inte lika aktiv numera? Kornknarren betraktade sig tidigare som något så när insatt i utvecklingen. Men med eget vikande intresse försvinner aktuell info.

I vitrinskåpet märks en viss oro bland de utvalda resterna av 1:43'or. "Kommer inte ambulansen tillbaka? Eller jeepen?" -- "Lugn, ni är inga dyrgripar – och dessutom fick ni förra sommaren en ny kamrat." (En gammal buss, faktiskt.)

Alla Viking-modellerna (skala HO) lever sitt eget liv i ett annat skåp. Som delar i ett diorama känner de föga oro.