Tyskar och gamla bilar - inte som i Sverige!

I Tyskland är det svårt att sälja en gammal, orenoverad bil till högt pris – den må vara hur välvårdad som helst.

Ett högt pris där betyder alltid ’mint condition’.

 

 Ett s k fabriksfoto i propagandasyfte. Mint condition, minst sagt! MB 220 S 1960-65, se tidigare under 'Tyska bilar'.

Det finns skäl för en sådan inställning. Bilarna körs nämligen nästan aldrig. De betraktas som klenoder. Veteranbilägarna träffas hemma hos varandra – i garaget. Där dukas upp diverse drycker, ev med tilltugg. Man beundrar den fina bilen. Ägaren lyckönskas än en gång till innehavet av en sådan dyrgrip i perfekt skick - ned till minsta skruv eller klädselsöm. Man umgås i kretsen av likasinnade.

Kornknarren har haft tyskt veteranfolk som passagerare vid några tillfällen. En gång var det på sommaren – en tid för rallyn, träffar och marknader. Det var en söndag och under 15 mils körning mötte vi kanske ett dussin veteraner.

Tyskarna gjorde stora ögon och undrade ’hur i hela friden . . . osv’. 

Knappast mint condition.
(från tidigare inlägg)

 

Om tyska pengar läggs för en gammal originalbil med slitage och någon repa, så är det säkert ett renoveringsföretag, som köper. Sedan skapas ett flera gånger dyrare utställningsexemplar, hett eftersökt av solventa köpare. Kanske någon av dem redan anmält intresse för just en sådan bil. Ibland är köparen dock en privatperson - men med avsikten att nyttja just ett sådant företag. Och det är inte billigt att nå upp till det exklusiva skicket.Det gamla svenska draget av bruksbilstänkande står man främmande inför.  Dessutom: för tyska fabrikat betalas nästan alltid mera - än för utländska i samma skick.

De tyska mc-ägarna, däremot, är mera körglada – t o m när det gäller riktigt gamla modeller.